Veckans tanke : Någon form av framtiden

Idag när jag satt hos frissören, satte sig en ung tjej bredvid mig för att också bli klippt. Jag hade inte så mycket annat för mig så jag satt och lyssnade rätt så intensivt om man kan utrycka sig så. 
De började prata om den här tjejen, hur hon precis gift sig med hennes så hon kallade "livs man" och hur hon också har hund, hus och snart väntar det barn.

I mina öron lät det som de där perfekta svensson livet. Hur man gift sig med sin självsfrände som hon också kallade honom, hur han och hon alltid tyckte likadant och hur han var den rätta. Hon berättade inte hur de träffats men tanken sticker ju ut att dom säkert träffades sisådär perfekt också.
Men då slog det mig tillbaka, kommer jag också sitta och prata sådär när jag är 30 år? 
Jag vet inte ens om jag vill det. Är jag bara onormal som sitter o säger att jag inte vill ha ett sådant perfekt liv?
Vad är normal i det tillfället? 

Jag slog upp ordet normal i en gammal ordbok . Då förklaringen var ; genomsnittlig & moralisk.
Jag tycker inte jag är något utav det.

Nej, kanske vill jag inte leva som den här tjejen. Hon verkade vara jätte lycklig, men är man verkligen lycklig bara för att allt är perfekt och precis så man vill ha det? Jag tror hellre på att det behövs fatta minst en pusselbit hela tiden, så man alltid kan sträva efter lycka. För det är min tanke om vad livet går ut på. Att sträva efter saker. 
Så jag lever nog ett par 15 år till, fortsätter sträva efter lycka, så återstår det att se  hur min framtid blir och vad som är bra just då. Det låter genomsnittligt , och moraliskt för mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0