kajsalecander

Ligger och tänker lite på det där med Player. Vad är en player egentligen? För jag menar, det känns som om vi hela tiden använder spel och olika lekar för att få förhållanden att fungera, få någon i säng, få någon på kroken, få en vän, vad som helst. Måste man verkligen spela spel för att få något att fungera ?

 

Men lite stämmer det nog. Vissa gester man gör, man lägger upp en plan, en strategi hur man ska göra för att kanske få den man älskar att älska en tillbaka. Om vi nu alltid spelade spel och lekte lekar som små, varför skulle inte vi alla kunna ta med det upp tills vi blev lite äldre och använda det på samma sätt? Jag menar, hur många här har aldrig lekt eller spelat med någons känslor? Är det fair? Egentligen inte, men kanske ligger det i våran natur, eller mer i våra hjärnor sen små. Förstår ni vad jag menar?
Hur enkelt är det inte att spela svår, för någon man egentligen vet skulle vara lite intressant. Och hur enkelt är det inte att spela smart och akta sig, bara för i slutändan (precis som i ett spel) vinna och stå högst på toppen. Hur många gånger efter ett uppbrått med en kärlek har man inte försökt "vinna uppbrottet" ? Spela smartast drag, inte vara för på med någon annan direkt efter, inte verka så himla ledsen, inte verka så intresserad av världen, bara få det verka som om man struntar i vad den andra gör efter uppbrottet, fastän man inte gör det alls. Man spelar. 
Ibland ger man igen, hämnas som en 5-åring med samma metod för att få någon känna på hur man kanske precis kände. Ibland slutar man svara någon medvetet för att få den förstå. Istället bara för att säga som det är.
Och hur ofta fuskar vi inte? I reglerna får man inte vara otrogen. Men det finns folk som fuskar. Cheaters. Cheat står för fusk i engelska ordlistan. Fusk, Fusk som i Spel. Spel som i Game, Game som i Lovegame.
Ser ni mönstret?
Är det verkligen så allting måste fungera? 
Kan inte vi människor leva utan spel och regler?
Jag börjar tappa hoppet om det..