Smoke in my lungs, careless and young, free as a bird that fly. And we grow steady as the morning, here we grow older still.

Fan vad vi växer. 
För varje dag, månad och år som går så växer vi millimeter för millimeter i både själ och kroppen. Trots att man ibland bara vill stanna upp och spola tillbaka till allt det där man gjorde som liten, då allt var så jävla självklart och enkelt, inga komplikationer eller konsekvenser. Då allting bara flöt fram. Man kunde göra hur många snedsteg och fel som helst utan att någon egentligen blev ledsen eller brydde sig. 
Då man ibland samtidigt försöker sträcka på sig och växa lite lite till för att bli lite äldre, bli lite mer ansvarsfull, bli lite mer mogen, bli lite mer annan, kunna bestämma själv, kunna vara helt egen. 
NU är vi istället fast i dom där omöjliga åren någonstans mittemellan, tonåren eller vad man nu döpt det till. Jag kallar det mest livets lyckligaste dagar a.k.a helvetet. För det har båda delarna av livet. Best of both worlds. 
Hur man kan stå med en flaska av något starkt och brinnande och skrika ut sina "favourite parts"  av en sång man hörde för länge länge sen. Och hur man ändå dagen efter kan vakna upp och vilja bli äldre än någonsin och slippa all skit. Och hur man ibland sitter och bara tänker att här vill jag vara, som Alphaville - Forever Young. 
Ibland bara göra spontana dumheter som man vill berätta för sina framtida barn, skratta och skrocka och säga hur dum i huvudet man vara, och låta dom göra exakt samma sak. 
Vilket jävla dilemma vi lever i.
Allvarligt talat.

Kommentarer
Postat av: erik

Jo alla växer väll förutom du heheä hur kort ä du?

2012-06-04 @ 17:39:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0