kajsalecander

Höstmörkret har precis börjat falla och jag går med prasslande steg med Bon iver i lurarna. Löven ligger under mig, precis som en flätad matta av guld,blod och en och annan eldsvåda. Det biter lite i kinderna, men tanken på dig och mig gör mig varm. För de är de här dagarna vi trots allt älskar. Mysiga höstkvällar intill varandra, nakna kroppar i sängarna och långa sovmorgonar. Vakna upp och höra regnet smattra på fönsterbrädan, kanske se några sista löv falla mot dess död. Och så tänker jag på döden. Hur länge ska vi behöva sitta på träden, skyddade, varma, gröna, för att sedan falla och dö. Bli en guldig, blodig och våldsam spröd eld. Är det när det är som vackrast, livet plötsligt får sig en törn och snurrar runt några varv? Förvirrelse, den där kallsvettiga känslan på axlarna och nacken. Jag vänder mig om, ser hur det allra sista lövet faller mot sin otäcka död, då folk som jag och du kommer trampa på det, släpa fötterna i det och skratta åt det. Är vi likaså? Kan det kännas, nästan som för bra för att vara sant, och kan man bli sjuk av det? Jag hostar och nyser, och inser precis att jag blivit det. Inte av dig och mig tillsammans, utan att vi en gång också måste dö ut.