kajsalecander

"inatt när jag inte kunde sova läste jag detta inlägg. blev såklart, rätt obviously, berörd.
när man väljer att prata om sin olycka, skriva ned den i ord och trycka på publicera så gräver man i många fall sin egen grav. precis som Isobel beskriver är det alltså ett varningstecken för en arbetsgivare om man pratar öppet om att vara olycklig. så himla sorgligt tycker jag.

att tabubelägga depression och känslor på det där sättet är så banalt att jag vill lägga mig på marken och skrika riktigt länge.
för många många människor är livet svårt, like a lot. det är jättesvårt. och det gör ont. gör fruktansvärt ont.
man spottar i motvind, sparkas i små utrymmen, kvävs.
så är det. helt enkelt. man kommer någon gång under sitt liv att må dåligt, och vissa mer än andra.
men oavsett hur illa man drabbas så gör det ibland ont.
därför är det i fortsättningen viktigt att lägga vikt på att smärta existerar. psykisk ohälsa existerar.
så att för den som en dag mår dåligt inte behöver gå och viska om det, spackla över såren och låtsas om att den inte finns, just för att man är rädd att inte bli acceptera om man pratar om det. (förstå hur vidrigt mkt sämre det blir av att inte få prata om det)
och för att jag skriver ner det många andra med största sannolikhet också gått igenom, det som är på allas läppar , bör inte göra mig till en enda stor röd varningslampa som säger att - WOW, slow down. bruden bloggar om nåt deppigt. lite väl magstarkt va? vi droppar henne.

det är så fruktansvärt FEL. och bygger på nåt så fruktansvärt FEL.
när jag gick igenom mina tidiga tonår hade jag önskat att jag läst fler deppbloggar, låter ju rätt destruktivt men ärligt talat, när man hittar någon som skriver om sin smärta och man kan känna igen sig, FUCK ALLT om inte samtliga blivit en smula lugnare i själen.
-här är någon som går igenom samma sak, fan va skönt å inte va ensam om denna smärta.

det är så viktigt att vi vågar ta upp ämnet depression, så viktigt för kommande generationer att vi inte sätter en röd stämpel över dokument "psykisk ohälsa" och löser allt med att ge barnet en diagnos och förklara för resten av klassen att Kalle, han föddes lite annorlunda. han twittrar nämligen om sin ångest, det är inte okej.

förstår vi inte hur detta kan sluta med ett rep runt en hals i nån garderob nånstans?

detta tycker jag är vidrigast med det hela:
jag kommer säkert få äta det här, kommer få äta att jag skriver rakt upp och ner hur det är.
kommer bli nekad jobb i framtiden för nån shonne till arbetsgivare gått in hit å snokat, och då kommer det liksom inte vara så mkt snack om saken. för bruden skriver om sömnlösanätter och kärleksproblem, hon e ju praktiskt taget psykiskt sjuk? shit i cv:et, skit i att hon e trevlig. hon e ju för fan olycklig. euw.
kommer få äta det för jag är inte den som kommer undan med det, är inte någon talangfull konstnär, är ingen vettig författare, är ingen person som kommer undan med ett bagage.
är vanlig. och vanliga människor måste liksom blogga om dagens outfit, smultronvin på taket och barfotanätter.
(NOW THATS a perfect candidate för d här jobbet. där det komplexa liksom avrundas med vad för jeffrey campbell-skor hen ska ha på sig, superbra)

så skev skev verklighet. sopa under mattan, undvika och för guds skull aldrig röra vid hen som yttrar sig om allt det där vidriga som kallas depression. ut m packet typ.
att samhället, trots för många år av existens, fortfarande har denna påle i arslet gör mig mer deprimerad än att snubben man älskade stack.
det gör mig mer deprimerad att jag ska behöva skämmas för vad jag skriver, ska behöva skämmas för att jag många nätter går hem alldeles för full och gråter, ska få skämmas för att jag vågar känna.
mycket mer deprimerad.

jag vägrar acceptera detta. vägrar att hindra mig ifrån att skriva nåt för att jag måste tänka FRAMTIDA ARBETSGIVARE.
vägrar stoppa tillbaka pinnen i röven och stoppa flödet AV DET ABSOLUT FÖRBJUDNA KNÄPPA ABSURDA ALLDELES SJUKA SINNESTILLSTÅNDET SOM KALLAS HJÄRTESORG.
tänker föralltid prata om min ångest
tänker föralltid fortsätta att använda mig utav ordet knulla istället för älska,
tänker föralltid va öppen med att jag under de svåraste nätterna knaprade valium för att kunna sova(sova, jag ville sova, som jag inte gjort på så många nätter. förlåt för att jag "unnar" mig några timmars sömn, herregud förstår ju verkligen att jag e stämplad typ drugdealer nu, en riktig fara för samhället)
tänker föralltid visa att det är okej att känna om man känner.
för jag tänker inte tagga ner med språket. kommer inte prata om smultronvin och bruncher på grand, hundar och regnbågar och dagens skjorta från nelly.se
det ger i många fall en mycket värre och skevare syn på vad som är "sunt".

så om det kommer kosta mig resten av mitt liv att jag e arbetslös,
maddafuckingFINE. då har jag i alla fall stått upp för min sak.
stått upp och gått emot denna illusion om att jobbiga tankar ska vara preskiberade,
så får väl vara nöjd. även fast jag bara är vanlig. får väl vara nöjd över mig själv för att jag aldrig la mig platt på marken och raderade alla mina spår av olycka och istället börjar twittra om vad dagen bjuder på för väder.

och när vissa inte orkar längre, inte orkar med blickar eller med att inte bli anställd, och därför känner att de måste sluta känna, måste sluta skriva om sånt som gör ont,så blir jag ledsen.
blir så ledsen, speciellt i isobels fall.
för herremingud,
att jag läst många texter om ångest och smärta
och att jag skriver många texter om ångest och smärta
har lättat mitt hjärta, gjort mig benägen att somna på egen hand, gjort mig mindre ensam.

har inte avslutat mitt liv i nån garderob. har mått bättre.
och det är alla anledningar till att bli anställd."