kajsalecander

Balans

Från ett hörn står min högtalare och de fina tonerna av Manchester Orchestra cirkulerar i rummet. Det ligger en dov och tung doft i hela mitt rum, doften av dig. Jag ligger i sängen, trycker lakanen mot min höstkalla näsa och försöker måla upp en bild av hur du för några dagar sedan låg precis här där jag ligger, och andades tungt. Du sover tungt nu för tiden, jag undrar vad det är du tänker på. Ibland blir jag orolig, om du tänker på sånna saker som inte jag tänkt på alls. Borde jag det? Jag vet inte. Jag andas in doften på lakanet igen, målar upp ännu en bild på hur du låg och höll om mig, smekte min bleka axel och kysste mig i nacken. Jag minns hur jag ryste till, så som jag alltid gör när något är så vackert som i film. Men folk säger att underbart är kort, och jag är så rädd ibland. Inte för att förlora dig, utan att jag först fann dig och sen skulle förlora dig. Men så minns jag hur du smekte mig på axeln igen och längst skulderbladen, och hur du viskade de där orden du ibland gör. För om underbart är kort, och livet är en dans med svåra steg, så förvränger du tiden och svårigheterna, och får mig i alldeles balans. 

/en balans

 

Har du skrivit denna fina text själv? om inte vart hittade du den? om du har skrivit den själv så måste jag säga att du skriver alldeles för bra!
Kram