kajsalecander

alla har vi varit där någongång, eller kommer att vara med om det sorligt nog. Varför? Jag tror att det finns någon där uppe som bara vill testa oss, hur bra man är som ensamvarg eller om man kräver att leva i flock. Det gör iallafall jag, eller om jag ändå är något av båda två. Vi får se vart den här tanken leder.. 

Och fruktansvärt vad det gör ont när man är ensam. När man sitter i sin säng, stirrar in i den där väggen man stirrat på allt för länge, när ögonvitorna blivit lite halvt röda av stirrandet. Ändå fortsätter man, stirrar in i den där väggen och snart ser man som små figurer som formar sig i fibrerna. Kanske är det de enda man har, inbildningar om figurer, något som man hoppas på att rädda en förr eller senare.
Man kanske väntar på ett telefonsamtal, från den personen man aldrig trodde man skulle förlora. Man kanske helt enkelt bara ville vara ensam för stunden, behövde få stirra i en vägg ett slag. Det kan vara skönt ibland. 

När man fått en förutsedd händelse, när man mister någon man aldrig trodde man kunde förlora. När vännerna svikit en, när kärleken trampat på det sista trappsteget och precis fallit till botten. Man ligger på grunden av en stor mörk grop och det kan inte bli deppigare än så här. 
Någonstans där finns hoppet, för ensamheten mina vänner, behöver inte vara dålig. Ensamhet är något för mig både något posetivt och negativt. Något jag behöver, minst en gång om veckan. Behöver få tid för mig själv, för att tänka, räkna ut saker, för att tapesera upp mina inre väggar och hur jag ska ta mig igenom saker. Man kan lyssna på andras råd, men att besluta saker måste jag göra själv.

Så jag behöver ofta den ensamheten, det behöver inte var den där deppiga ensamheten jag nyss beskrev. Ensamhet är så mycket mer än dåliga saker som vi oftast tänker på. Ibland är det skönt att vara ensam, det är okej att vara lite egoist ibland. Okej att vara ensam. Men den deppiga ensamheten är ju inte den man vill se så mycket av, utan mest den där lite halvt posetiva ensamheten. Det kan ta mig tog för länge att fundera ut vad som är bra eller dåligt men någonstans finns alltid ljuser i ensamheten , i där gropen långt nere finns det alltid en väg uppåt. Skulle man fastna i en grop gäller det att ta sig upp, men tänk en stund. Vilken tur att vi får känna på ensamheten, för när livet stannar och hjärtat slutar slå, kanske vi står där en gång för alla. 

djupt värre kajsa, men faktiskt en riktig veckans tanke. 

alltså, jag har levt i 15 år snart. 15 år, av vad? hur ska man veta hur länge man lever? om jag hade vetat tillexempel att jag skulle leva i en vecka till, så hade jag gjort allting det där jag aldrig gjort. Hoppat fallskärm, bungyjump, simma bland hajar. Om jag som nu då inte vet hur länge jag ska leva,  så kanske det är dags att ta vara på det man har, göra saker man aldrig gjort, chansa och kliva in i okända dörrar som ser spännande ut. Take a chanse! 

Och vad katten har vi klockor till? Dem stressar bara upp mig. Plötsligt kan klockan vara 3 och sedan efter en stund 8, tiden bara rusar iväg. Finns så mycket jag skulle ägna tid till än att sitta och stirra på en klocka men någon gång kanske man skulle ta den tiden och bara sitta och stirra in i en vägg och tänka på saker man aldrig tänkt på förut. 
Och ja, det där är sånt jag tänker på. Sjukt.

Jag må vara konstig men jag håller med det där "tiden löser nästan allt" . Mår man så fruktansvärt dåligt försvinner faktiskt och otroligt bra nog smärtan med tiden, men kommer ni ihåg när jag berättade om min avlidne morfar? tiden läkte alla sår. Okej, inte alla, men mycket. Dock kmr jag alltid ha ett litet hål där inne någonstans, tyvärr. men från att varit ett stort bombatentat i mitt hjärta till att vara som ett litet pistolskott i hjärtat så läkte tiden väldigt mycket i min kropp. Och när man säger detta talesätt till en vän som mår dåligt, som inte alls tror på det, att allting kommer vara för evigt och att man mår skit varje dag livet ut. Det går över, man måste bara sätta upp en mållinje och lyckas dag för dag ta sig framåt mot den. Som Timbuktu säger "tiden har en sån magisk kraft att lösa hela grejen, det ordnar sig , det gör det alltid och det kommer fixa sig tillslut" .

Jag har lovat mig själv att när jag blir stor (om jag inte dör i förtid såklart) så ska jag leva livet fullt ut. Det ska jag såklart nu med, men jag har lovat mig själv att resa till en massor av olika länder och verkligen ta vara på allting världen har att ge. tänker INTE stanna kvar här i en håla och ruttna bort, måste iväg någonstans och se mig omkring. Om pengarna räcker, det får jag fixa på något sätt. Jag tror jag funderat ut vad mitt liv går ut på just nu, att följa drömmar och aldrig ge upp. Varför ska vi alltid ödsla tid på något vi inte vill bli? Visst, man behöver förvisso pengar och kan jobba på vad som helst, men om man är riktigt bra på något och har en dröm i bakhuvudet man alltid velat följa och nå, varför inte sätta sin plan i verket? Sudda ut skisserna och trappstegen och bara leva. Sattsa högt, Take a chanse ytterligare en gång. 

Men mest av allt just nu hade jag velat ägna min tid att åka till ett varmt, annorlunda land, med människor med en helt annan kultur, med härlig musiksmak, som lever livet, som alltid har ett leende på läpparna. För det är sånt jag iallafall mår bra av, och varför ska man alltid vara ledsen? Dags att vara ledsen ett tag, men resa på sig och vara glad. För det finns alltid någonting att leva för, och min sak att leva för, är mina drömmar.