Veckans tanke : Drömmar - rampljuset
Visst har vi alla drömmar. Stora som små, drömmar som vi haft sedan en riktigt lång tid tillbaka, och drömmar som vi fick för en kvart sedan. Vad nu än dröm är, vart den hamnar, (jag menar, tänk om dom hamnar någonstans i en stor låda som långsamt långsamt blir sanna en för en) så är nog en dröm alltid något man kommer ha kvar. Lite ungefär som minnen.
Min dröm, när jag var liten. Det var mest att få leksaker och de nyaste grejerna från BR's klarröda hyllor. När jag sedan började drömma lite mer, om lite andra saker. Så drömde jag att bli kändis, någon slags förebild. Det är en dröm jag fortfarande har kvar, inte att bli kändis, utan att bli en förebild. Helst inom musik såklart, eftersom det är det jag vill hålla på med när jag blir stor. Och detta tror jag inte jag är ensam om, att bli artist.
Visst har vi nästan alla, drömt oss bort att stå på den där scenen med en mikrofon i handen och sjunga tills publiken gråter, vackert och högt. Eller är jag bara ensam om det? Dock tycker jag inte att Idol är den bästa vägen att bli känd på. Idol ändrar folks personligheter med deras olika medley-teman gång för gång så man inte får sjunga det man är bra på. Vi ser ju själva , hur känd är vinnaren 2004 Daniel Lindström på en skala 1-10? Jag har inte hört av honom på länge. Han gjorde en hit eller två, men jag undrar vad han gör nu? Var det hans dröm? Att inte fortsätta sedan? Jag vet inte, vi får väll fråga honom. Här är en av hans låtar, som enligt my opinion är riktigt bra. Lite av budskapen här i min tanke, man får aldrig vända om.
Däremot tror jag att alla i världen, kommer någon gång i sitt ungefär 80 åriga liv, få en chans att stå i rampljuset. Sedan om man tar den chansen eller inte är väll lite upp till sig själv,men jag tror det är så multibra att alla får chansen minst en gång. Några kanske får två gånger. Eller tre. Men minst en för alla.
Sedan är livet en väg med många tusentals, biljoners av dörrar. Inanför en dörr, finns det tusen till.
Det gäller att gå in i rätt dörrar, och kanske bygga egna dörrar för att nå en annan. Hur jobbigt det än är. Men den där drömmen om att komma till den guldiga dörren, dörren där ens dröm går i uppfyllelse. Den får vi jobba för, och så länge man vill något riktigt mycket, så ska man aldrig ge upp en dröm. En dröm kan vara det finaste man har. Inte sant?
Min dröm, när jag var liten. Det var mest att få leksaker och de nyaste grejerna från BR's klarröda hyllor. När jag sedan började drömma lite mer, om lite andra saker. Så drömde jag att bli kändis, någon slags förebild. Det är en dröm jag fortfarande har kvar, inte att bli kändis, utan att bli en förebild. Helst inom musik såklart, eftersom det är det jag vill hålla på med när jag blir stor. Och detta tror jag inte jag är ensam om, att bli artist.
Visst har vi nästan alla, drömt oss bort att stå på den där scenen med en mikrofon i handen och sjunga tills publiken gråter, vackert och högt. Eller är jag bara ensam om det? Dock tycker jag inte att Idol är den bästa vägen att bli känd på. Idol ändrar folks personligheter med deras olika medley-teman gång för gång så man inte får sjunga det man är bra på. Vi ser ju själva , hur känd är vinnaren 2004 Daniel Lindström på en skala 1-10? Jag har inte hört av honom på länge. Han gjorde en hit eller två, men jag undrar vad han gör nu? Var det hans dröm? Att inte fortsätta sedan? Jag vet inte, vi får väll fråga honom. Här är en av hans låtar, som enligt my opinion är riktigt bra. Lite av budskapen här i min tanke, man får aldrig vända om.
Däremot tror jag att alla i världen, kommer någon gång i sitt ungefär 80 åriga liv, få en chans att stå i rampljuset. Sedan om man tar den chansen eller inte är väll lite upp till sig själv,men jag tror det är så multibra att alla får chansen minst en gång. Några kanske får två gånger. Eller tre. Men minst en för alla.
Sedan är livet en väg med många tusentals, biljoners av dörrar. Inanför en dörr, finns det tusen till.
Det gäller att gå in i rätt dörrar, och kanske bygga egna dörrar för att nå en annan. Hur jobbigt det än är. Men den där drömmen om att komma till den guldiga dörren, dörren där ens dröm går i uppfyllelse. Den får vi jobba för, och så länge man vill något riktigt mycket, så ska man aldrig ge upp en dröm. En dröm kan vara det finaste man har. Inte sant?
