kajsalecander

Efter en stund kom mamma in i rummet. Hon stirrade länge på mig och såg mitt ansikte var förvridet och rött, men hon log bara åt mig.

- Det är skönt att lätta på känslorna ibland Isabella, är det inte det?

Hon gick fram till fönstret och drog upp persiennerna jag nyss drog ned. Mörkret fick mig att bli mer ledsen, och nu när jag fått fram tårarna så kunde jag väll lika gärna gråta ut allting, så jag slapp göra det någon annan dag. Men mamma hade andra synpunkter.
- Du vet väll att man kommer över en kille lättare om man gråter?

-   Det där är inte sant mamma. Sa jag surt mot henne.
-  Jo jag lovar, gråter man så får man ut exakt allt i de små tårarna. Hon log.
-  Hur kan du le när jag sitter i mitt livs depression? Jag kurade ihop mig mot väggen och drog håret framför ansiktet, jag har nog världens oförståeligaste mamma.
-  Vänta tills du kommer till din fyrtioårskris unga dam! Men vad säger du, ska vi ta en tur på stan? Mormor kanske också vill hänga med.

Det var precis det jag behövde. För det mesta när jag går på stan brukar jag aldrig hitta något, men just i det här humöret. Det där ”payback” humöret, så köpte jag så mycket kläder så att jag inte ens vågade tänka på hur mycket jag länsat mammas kreditkort på.

Blusar i svart, tajta klänningar i alla möjliga färger, nya jeans, skor och till och med en ny skinnjacka. Jag såg på mig själv i spegeln flera gånger, tänkte att jag skulle matcha allt så snyggt så att Alexander skulle ångra sig att han lämnade mig. Att han skulle tänka att det var synd att lämna någon som hade så bra klädstil. Jag såg på mig själv igen, granskade nerifrån och upp. Det var inte så dumt egentligen, att tycka synd om sig själv.

__________________________________________________

KAP 2.

-   Hoppa då!
-   Jag vågar inte! Skrek jag tillbaka
-  Om man inte chansar någon gång i livet så kommer man ingen vart!
Hans röst var trygg, den bäddade om  både kropp och själ och jag log mot honom.
-  Tar du emot mig då?

-   Det vet du att jag alltid kommer göra. Han log.

Vi stod på berget bredvid sjön, som låg bredvid vått favorit fik, som låg bredvid en stor motorväg, som låg bredvid en lång stig som vi alltid brukade gå längst med när vi skulle gå hemåt efter en dag på det mysiga lilla fiket, eller en dag då vi badat i sjön.

Alexander hade försökt övertala mig flera gånger, att hoppa ifrån berget ner i sjön. Det var ett högt berg, men det var en djup sjö, och berget speglade sig alltid längst ytan så man kunde se sig själv stå där uppe. Det var läskigt, och han visste så väl hur höjdrädd jag var.

Det var precis den här dagen, då vi fikat och kollat mot berget flera gånger. Flera gånger blickade vi upp mot det där stora, omöjliga berget och sedan sneglade vi tillbaka på varandra. Tänkte samma sak.

Det hade inte dröjt länge fören vi befann oss på det.Jag stod och flackade med blicken ner i sjön. Där nere rörde sig Alexander lätt i vattnet. Hans bruna kropp var så vacker, och jag blev knäsvag av både han och höjden, av rädslan att hoppa ner.

-    Lovar du?

-    Jag lovar.

-    Säkert?

-    Jättesäkert.

-   Det känns inte säkert! Ropade jag ifrån berget ner till Alex.

Sedan hoppade jag. Jag tog chansen.

Men jag kunde aldrig sluta tänka på, om Alexander menade det han sa. Om han verkligen alltid kommer fånga mig när jag faller. Tänk om lasset någon gång kommer bli för mycket för honom? Jag rös av tanken att ramla genom livet och aldrig bli fångad.