kajsalecander

Men han ringer inte. Jag sitter som en besatt och stirrar på telefonen. Hela dagen, sitter jag och kollar på den. Ibland går jag och hämtar godis ur ett urgammalt påskägg som legat i skåpet i minst ett halvår. Ibland måste jag springa till toaletten och titta mig i spegeln, utifall att han knackar på dörren istället. Ibland ger jag upp, men än så länge, sitter jag och kollar på telefonen. Varför ringer han inte? Varför ringer han inte och säger att han ångrar sig, att jag är det bästa han vet, att vi ska försöka igen och att allt blir som förut?
Jag suckar. Kupar händerna och lutar huvudet emot dem. Försöker kränga fram några tårar igen, men det kommer inga. Total ger upp, går mot sängen. Och slocknar.

När jag vaknar igen har mamma kommit hem. Hon visslar, jätteglatt. Jag önskade jag kunde göra detsamma, men jag ligger alldeles dödligt stilla och kollar upp i taket igen. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag bara stå där, helt knäpptyst när han stod och rent ut sagt lämnade mig. ”Jag tror vi växt ifrån varandra”. Hur kan man växa ifrån varandra när man faktiskt växt upp med varandra i fem år. När man delat samma intressen, haft samma vänner, haft samma groteska humor, älskat med varandra, gått hand i hand genom höstlövsfall, köpt godis och gråtit ihop till sorgliga filmer, stått ut med varandra i vått och torrt.
Jag fattar det inte. Ska jag behöva ta död på mig själv?
” Här vilar Isabella Jefferson, dumpad av sitt livs kärlek”
Ungefär så hade det nog stått på min gravsten. Tänk om han inte ens skulle besöka min grav!
Jag vände mig om, drämde knytnäven i väggen och somnade om.

Alarmet surrade och ekade högt i hela rummet. Jag ville inte ens försöka öppna ögonen. Idag var en ny dag och det betydde att jag var tvungen att gå till skolan, möta alla blickar och torteras hela dagen av frågor om vad, varför och hur. Idag var idag jag säkerligen kommer möta hans blick sedan två dagar tillbaka då han stod och höll mina vintertorra händer och sa att det inte fungerade mer.
Jag gäspade. Försökte le i spegeln. Men istället möttes jag av en spegelbild med glansiga bruna ögon, mitt bruna hår var trassligt av allt sängliggande och ska man vara exakt såg jag ut som om jag nyss kommit hem ifrån psyksjukhuset. Men ändå; jag har all rätt till att se snygg ut idag, jag menar, utifall Alexander ångrat sig.

Frukosten smakade illa och med trött mascara täckta ögon satt jag och petade i yoghurten.

- Lilla gumman, du måste försöka få i dig något! Mamma kom in i köket.
- Jag har redan fått i mig massor.
- Den ser ju helt orörd ut, säkert att du inte vill stanna hemma idag också?
- Nej! Svarade jag snabbt och plockade undan alltsammans och gick iväg mot hallen.
Mamma var hack i häl.
- Gumman det ordnar sig ska du se, du behöver ju inte svara om någon frågar.
- Nähä? Så jag ska stå där och låtsas att jag blivit invalid och inte svara när de står rakt framför ögonen på mig och frågar varför jag blev dumpad. Ska jag det menar du? Jag röt till, kanske en aning hårt men hon kunde väll ändå förstå, eller var det för mycket begärt?

- Ibland behöver man inte dela med sig av allt.
Mamma nickade åt mig, gav ett stelt leende och gick iväg.

Hon hade rätt. Hon har alltid rätt. Men tänk om det var som jag var rädd att det skulle vara? Att alla förväntar sig någon lång tragisk historia, med bråk och långa mörka diskussioner, sådant som alltid var med i filmer. Egentligen var det ju ett vanligt och moget sätt att bryta upp på. Egentligen; måste jag sluta jämföra allt med filmer.