Veckans tanke: När man fångar en kille, fångas också en familj?

Jag menar, för mig är det skitviktigt att jag under ett förhållande får bra kontakt med hans familj. Jag tycker det är jätteviktigt, några tycker inte det är det som är viktigast, men jag tycker att det har en stor roll. Jag själv skulle aldrig kunna komma hem till ex Tobias och veta att man inte var välkommen. Sen är det självklart upp till familjen lite att välkomna en och "ta hand om en" men man måste också ta sitt egna ansvar. Det är artigt att hälsa, man kan fråga vad som händer och hur det är läget, man tar i hand första gången och man visar sitt innersta och bästa leende. För mig är det helt naturligt, ingen planritad rituel sak jag gör första gången vid ett möte. Men sen då? Hur blir det med relationen? Om man fastnar vid en kille och får honom, får man också en till familj?
Med Tobias kan jag säga att jag verkligen fick det. När jag kommer hem till honom, till hans mamma eller hans pappa, spelar ingen roll , jag är alltid som ett extra barn där. Nu har jag och Tobias dock varit tillsammans i 1 år men jag visste nog redan från början att här kommer jag trivas. Det är inga som helst problem för mig att hänga med på släktkalas, umgås med hans kusiner, kramas med hans farfar, kramas med hans syster, hans mamma, hela släkten. Inte häller hjälpa till vid inflyttningar och utflyttningar eller vad som helst. Det tycker jag är skönt, det är väldigt skönt att veta om att jag har några till som bryr sig om mig, som tycker om mig för den jag är. Det blir som en liten extra familj som sagt. Alla får inte den här familjen med sig när dom träffar en kille eller tjej, men jag tycker det är viktigt att ta ett steg och visa att man faktiskt finns. Visa sig, "hallå?! jag är faktiskt din sons flickvän och jag vill gärna vara det ett bra tag till så det skulle underlätta om ni kunde släppa in mig lite?!" Okej, kanske inte just så.. men iallafal visa sig. Berätta om sig själv. Speciellt i början. Berätta, få dom förstå att du inte är någon dom tror du kanske är. Berätta för dom hur du verkligen är. 
Och jag lovar dig, du kommer få en lika omtänksam och betydelsefull extrafamilj som jag. 

För mig är det bara mysigt att få ett sms av tobias mamma, där hon kallar mig gumman och skriver gosiga hjärtan om att vi snart får ses. För jag gillar det. Jag gillar att gosa och jag gillar att vara mig själv, då finns det inga fel i välrden att få det tillbaka av någon och att veta att man har någon nära sig som man kan prata med om det skulle vara något. Jag vill inte tänka på hur det skulle bli om jag och Tobias gjorde slut, och om all kontakt med hans familj skulle bara brytas, jag vill inte tänka på det. Men jag vet att den dagen kan komma och vad sjutton gör man då? Det vet jag inte än, så därför tar jag vara på den tiden jag får hos dem och dem hos mig och  sparar minnen som ett datachip och hoppas att dom alltid kommer ihåg mig. Inte som hon där som en dag kom in i dörren och var Tobias flickvän, utan också hon som var en vän till dem alla. 


Urklipp från något jag sitter och skriver på. För er som orkar alltså.

Egentligen borde jag gråta. Så gör de ju alltid i filmer. Jag har redan försökt att tvinga fram några tårar och ätit glass direkt ur paketet. Det kom inga tårar och glassen visade sig att ha utgångsdatum 07. Fan! Är det något fel på mig? Är det inte helt uppenbart att man gråter när man innerst inne är så ledsen att man skulle kunna gräva ner sig någonstans och dö.
Mamma ringde till skolan och sjukanmälde mig och jag har legat i ca fyra timmar och kollat upp i taket, räknat alla brädor (51 stycken om man ska vara exakt) och han har fortfarande inte ringt. Han måste ångra sig, det är klart han ångrar sig. Hittills har mer än vad jag kan räkna hört samma meningar ”det går över, du är värd någon så mycket bättre”, ”han är en idiot”, ”han kommer ringa upp och säga förlåt, vänta bara”, någon av dem måste ju stämma.
Jag har lyssnat på Bon Ivers alla låtar tjugo gånger vardera och fortsatt tvinga mig själv att gråta till de hjärtskärande texterna. Ringer han inte snart?
Telefonen ringer. Snälla gode gud, låt det vara han som ringer. Ber jag, innan jag sätter fötterna mot köket.
- Hej det är Isabelle.
- Gumman jag förstår precis hur du känner! Killar är skit, så är det bara!
Det är Jessica. Fina Jessica. Min allra bästa vän sedan förskolan, min trogna hästtokiga bästa vän som alltid ringer när det alltid behövs.
- För det första är han inte en skit. För det andra så är jag inte intresserad av att höra det där, han kommer ringa tillbaka, visst kommer han?
- Jag älskar dig Bella, men låt dig inte utsätta dig för att sitta och vänta på han. Hennes röst är stark, och går rakt igenom mig. Vadå inte vänta på honom? Det är väll sånt alla gör när man blivit dumpade. Väntar på återvändo, hoppas.
- Jag tänker vänta, hur länge det än krävs.
Sedan lägger jag på. Jag vet att hon inte tar illa upp. Men borde jag göra det? Tankarna snurrar runt, han kommer ringa. Han måste ringa. Annars tar jag död på mig själv.



Novell ; Septembernatt

Septembernatt.

Han huttrade till. Vanligtvis brukar det i september komma lite sensommarvärme men i år blev det bara kallare för var dag som gick. Han slöt filten om sig, zappade mellan de olika kanalerna i hopp om att hitta något att somna till. Han hade haft så svårt att sova om nätterna. Han visste så väl att det var jobb tidigt i morgon. Ändå satt han där, en sen septembernatt, invirad i en kornblå yllefilt tillsammans med teven.

Han hade precis hittat ett någorlunda program på teven att se, då någonting avbröt honom. Det var ett underligt ljud. Dova ljud lät från hallen och kontoret. Det lät som en andning, en tung lång andning. Han rös till och makade sig längre upp i soffan. Måtte det inte vara någon mer i huset.
Då kom ljuden igen. Den här gången tydligare. Hundra tankar flög igenom hans huvud, tänk om det var en inbrottstjuv? På väg in mot hans kontor, säkert för att ta familjens gemensamma datorer, kameror och annat värdefullt. Han uteslöt inte tanken, och gick med gelé-darrande ben mot köket. Tyst som en mus, tassade han fram till kökslådorna.

Han drog fram den största kniv han kunde se. En present från svärmor för mycket längesen. Tänk, om han var tvungen att använda svärmors present som vapen. Det här kunde sluta illa, hann han tänka.
Ljuden blev högre och uppriktigare ju närmare kontoret han kom. Hårda andningar och pustningar. Både ifrån honom och ljuden. Liksom ett svårt astmaanfall lät ljuden, som om det knappt fanns någon luft att hämta. Han höll ett hårt tag om kniven. Smög ännu närmare kontoret, då han plötsligt råkade sparka till något.
Kras.

Paniken yrade. Nu var han säkerligen upptäckt. Nu kommer mördaren eller tjuven troligen emot honom och vem vet vad han gör. Svetten rann sakta ner från hans panna. Han stod som förstelnad mot väggen och försökte att se så osynlig ut som möjligt. Vad tänkte han på? Det var ju självklart att mannen i kontoret hörde kraset av flaskan.
Han stod tyst i några minuter.
Men då, upphörde ljuden plötsligt igen. Rädslan kröp från tårna upp i nacken på honom. Mannen måste vara väldigt muskulös och skicklig, som inte bryr sig om att någon upptäckt honom, tänkte han och tog några ytterligare steg framåt.  
Ljuden tycktes aldrig försvinna. De tunga andningarna lät nästan som de han bara sett på skräckfilm. Hur någon andas bakom sitt offer innan den griper tag och dödar det plågsamt.

Nej, nu hade han fått nog. Det är nu eller aldrig. Antingen får han lida och höra hur hans ägodelar bara försvinner ifrån honom, eller, så får han slå ner den okända rösten och ringa polisen, någon form av hjälp. För detta började bli läskigare och läskigare.
Han tog några snabba och tysta steg mot kontoret, öppnade försiktigt dörren på glänt och kikade in med ena ögat. Mörkt. Alldeles för mörkt. De tunga andetagen fortsatte. Det är någon där inne, det måste vara någon där inne. Ljuden var ju som starkast här.
Han steg in, och med darrande hand letade han efter ljusknappen. Han bet sig i tungan och fattade tag om knappen. Kontoret tändes upp. Han var beredd på det värsta, kniven hade han hårt i handen, som om det var den enda räddningen.
Plötsligt insåg han, det var ingen i rummet. Hur han än kollade sig runt, såg allting ut som vanligt. Men när ljuden fortsatte, ryckte han till som aldrig förr. Då såg han. Datorn.
Den nyinstallerade skärmsläckaren han installerade imorse. Animerade fiskar som simmade runt, och ett format cyklopglas en dykare som andades tungt genom tubgas.  Andningarna fortsatte. Det var som fan, tänkte han. Han rörde på musen. Stängde av datorn, den här gången på riktigt. Tystnad.


Veckans tanke : Nöjdare med tiden

För några dagar sedan befann jag mig på Ica. Jag stod och försökte hitta ett speciellt schampoo till mamma och bredvid mig stod två äldre män, eller farbröder kanske man kan kalla dem.
Båda två såg lika bekymrade ut och de stod och småpratade om att det fanns så mycket att välja år.
- Detta är för torrt hår, och detta för färgat, och detta för tjockt .. skrattade den ena.
- Nä! nu tar jag bara något, jag har ändå nästan inget hår kvar! Svarade den andra
och tillsammans gick de skrattandes med varsin schampoo flaska i handen.

Det fick mig att tänka till lite grand. 
Är det så, att ju äldre vi blir? Desto nöjdare blir vi? Inte just det med schampoo, utan allt som allt? 
Kanske är det så att man nöjer sig mer o mer ju äldre man blir. 
Jag är nog sådan tror jag. När det gäller kärlek så var jag allt kräsnare för ett årsedan, medans nu, då jag nästan bara går på insidan. Visst, jag har vissa krav på en kille men det är ändå insidan som går först. 
Kanske fungerar vi alla så, att ju äldre vi blir, desto mer tar man vara på livet och lägger småsaker åt sidan. Vissa saker som var viktiga för några årsedan, är inte alls lika viktiga nu. 
Jag vet inte hur ni funkar, men finns det inte något samtycke i detta ?
Jag syftar inte på schampoo som sagt, men när de här farbröderna stod där och diskuterade att det fanns så mycket att välja på, och att man ändå inte behövde så mycket. Så finns det mycket sanning i det där. Man behöver inte allt, man behöver inte världens snyggaste kille för att må bra. Man behöver inte sprillans nya datorn för att vara lycklig. Kanske räcker det med att få något, som är enligt en själv näst intill lika bra. För alla har vi olika åsikter om saker, inte sant? Min morfar vad glad över att ens ha en telefon, han behövde den knappt, men han var nöjd med att bara ha en. Hade han dock varit 16 år, kanske han velat ha en i nyare modell. Men han valde en tegelsten med stora hårda knappar och en liten display. Han var lika nöjd för det. Förstår ni syftet?

Jag tror, att vi avstår från saker ju äldre vi blir. Vi är rädda för att vara alldeles för kräsna och tar något som känns tryggt och minst lika bra. Vi lär oss av våra gamla misstag, vi ser inte ner på det vi gjort men vi går vidare med ett klokare fotfäste. Vi blir nöjdare med tiden. 
Jag själv gick jag sedan småskrattande åt det andra hållet med en schampoo flaska för färgat hår. Och kände mig nog minst lika nöjd som farbröderna. Frågan jag ställde mig sedan var ; kommer jag bli som dem? 

Är detta alldeles för abstrakt eller är jag rätt spår med tankarna? Vad tycker ni?


Önske veckans tanke : Avundsjuka (inte alls nöjd med någorlunda)

"Avundsjuka eller missunnsamhet är en varaktig känsla där den enskilde har negativa tankar, känslor av otrygghet, rädsla, och ångestöver en förväntad förlust av något den värderar"
Ungefär de är det första som står om man söker på ordet "avundsjuka" på internet. 
Jag tvivlar.
Är avundsjuka bara att vara otrygg, rädd och ha ångest? Det finns så mycket innehåll i de där orden, och dessutom en massa mer saker som kretsar just runt ordet avundsjuka. 

Jag har varit avundsjuk så många gånger, jag menar ; vem är inte?
Om man säger sisåhär så kan jag bli avundsjuk på exakt vad som helst. Jag kan bli avundsjuk på att jag inte har lika fint hår som en viss modell i Elle tidningen har, och jag kan bli avundsjuk att jag inte sjunger lika bra som Alicia Keys. Men nog om det, jag är ute i den här tankestunden om den där djupa avunden. Den som vi kan ligga och vrida oss och vänta oss med i sängen, känna som brödsmulor i ryggen och grus i pannan. Jag är säker på hur ni likaså som jag känner vad det är för avundsjuka.

Vi befinner oss i en sitaution.. DU är den otrygga, rädda tjejen med alldeles för dåligt självförtroende. Han ; någonting långt därifrån, en mycket välstrukturerad kille som du tyckt om ett bra tag. Han har allt det där, han är pricken över i'et. Du bara vet det, du har vetat det längre än vad han vet det. 
Han står och hänger över någon annan, någon som i dina tankar är mycket finare än dig. Hon har allt det där, hon är pricken över i'et. 
Så hur övervinner man avund till något positivt? Ja det är svårt att säga på måfå men ge det ett försök. Du behöver inte det där. Du behöver inte de där perfekta hon har. Hon har också brister. Kanske mer än dig. Det kan man aldrig veta. Övervinn din avund, säg åt dig själv; vafan, hon tror att hon kan få vad hon vill. Övervinn avundet från ångest till styrka. Du reser dig, sträcker på nacken och rätar upp ryggen. Han ser dig, jag lovar att han kommer se dig. För när man ser en svag person växa, det är den finaste saken man kan se. Han kommer se dig. 

Och jag har varit avundsjuk på så mycket sånna här situationer, befinner mig i en ungefär likadan situation just nu. Men för varje dag som går så blir jag lite starkare. Ställer mig ofta tanken ; Behöver jag verkligen det här? Behöver jag sitta och stirra på något jag vet inte gör mig gladare. Något som får mig att må illa. Nej, på en skala 1 till 10 behöver jag det 0. Så jag lämnar det, lämnar det lite bakom mig och fortsätter växa i mig själv. Förhoppningsvis ser den personen mig i efterhand att jag blivit, som en puppa, en vacker fjäril.

Simpla saker.

fick en kommentar om att mitt liv verkar vara så perfekt. jag kan inte alls hålla med, däremot kan jag instämma o säga, ; jag tog mig till ett bättre liv. jag gjorde mig själv ett bättre liv.

Detta är min resa.

År 2007 var ett dystert år, jävligt dystert. Om jag inte minns fel lyssnade jag konstant på Bullet for my valentine, något de flesta av mina läsare här tycker är gap och skrik, om jag inte känner er fel.
Min morfar dog. Egentligen trodde jag aldrig att morfar kunde dö. Jag trodde han var odödlig. Min bästa vän, min morfar. Men det gjorde han, och det kom som en chock. Gick ner mig helt. Att vara 11 år och se hur världen bara blir mindre och mindre. Det gjorde ont. Jag älskade att vara i skolan den tiden. Älskade att kunna tänka på annat, men så fort man kom hem så rasade allting. Man överlever att en nära går bort ifrån en, man lär sig nämligen att leva på ett nytt sätt. Vilket jag gjorde.

Jag blev starkare. Trodde mer på mig själv, när andra släktingar avled var jag starkare än någonsin. Jag hade ju tagit mig igenom det förut. Jag grät tårar, jag låg i sängen med smulor, jag hade ont på ställen jag inte visste fanns. Men jag klarade mig. Och idag är jag stark.

För lite mindre än ett årsedan fick jag en blackout. Mina närmaste vänner skällde ut mig för att ha förändrats, för att ha blivit någon annan. Dom var nära på att lämna mig. Mina fina vänner. Jag grät mig till söms i ca en vecka, tills jag fick mig ett slag i magen. Insåg att dom hade rätt. Insåg att dom vet bäst. Dom känner mig bäst. Jag fick tillbaka dom. Jag blev en bättre människa tack vare dom. Och jag är så himla glad över att dom sa något, innan det var försent. För som sagt, idag är jag starkare. Jag lärde mig att om man vill ha något, så måste man göra något man aldrig gjort förut.

Jag har tagit mig igenom kärleksproblem hit och dit. Pontus var aldrig lätt att bryta upp med. Mitt livs första kärlek. Hampus, Ludwig. U name it. Jag är kass på att inte bli hjärtekrossad och att stå emot den där "hämnden". Tjejer hämnas. Tjejer gör ont tillbaka. Och jag funkar ungefär så, otroligt nog. Men nu har jag lärt mig att man kan vara stark och rak i ryggen, utan att vara annorlunda. "What goes around, comes around"

Jag hittade ett kall i livet, fann mig tid till att sjunga mer. Jag sjöng och utvecklades mer och mer. Nu kan jag ta toner jag aldrig kunde komma upp i förut, jag har blivit bättre. Lärt mig tekniken, fortsätter utvecklas och det är det roligaste jag vet. Jag lärde mig spela gitarr själv hemma, bara sådär. Ett tydligt tecken på att man ska tro på sig själv. Och det gör jag hela tiden. I vissa saker mindre och i andra saker mer, men jag tror alltid på mig själv.

Och ja, jag har också gått igenom tonårsperioder med föräldrar som er alla andra. Jag har också skrikit åt min pappa tills rösten spricker sig. När det känns som hela universum är emot en och allting är rent ut sagt skit. Men jag har lärt mig att det är i motgång det går uppåt. Att man grävt sig en egen grop, för att lära sig att komma upp ur den. Livet är fullt av prövningar.

Jag har också gjort saker jag sedan ångrat. Jag har strulat upp första bästa kille bara för att trösta mig själv. Jag har suttit på asfalten och gråtit. Jag har dansat tills fötterna blöder. Jag har druckit något surt och starkt som bränner i halsen och faktiskt mått bra av det. Jag har använt rakhyvel till något annat än vad den bör användas till. Jag har älskat människor på riktigt, sådär extra mycket att man inte vet vad man ska göra, och jag har hatat personer till djupet av min själ. Jag har gråtit i skolan, låst in mig på toan och sett mascara rinna ner för kinderna och jag har nypit mig i armen för o se om det verkligen hände. Om jag verkligen befann mig i helvetet. Ibland sviker vänner, dom kan dunka dig i ryggen för att sedan veta var kniven ska sitta. Det är faktiskt så jävligt här i världen.

Jag har lärt mig att man måste vara ärlig i livet. Man måste ställa upp för andra. Visa sig synlig och ta för sig. Man måste vara både osynlig och synlig. Man måste vidga sig. Ibland måste man anpassa sig. Det är okej att gråta. Självklart. Men inte så länge så du inte får kontroll på det. Ta hand om dina nära och kära, det är som som känner dig bäst och finns som en backup om du tappar bort dig själv på vägen. Var nyfiken på vad världen har att ge, testa nya saker. Du lever kanske bara en gång. Var uppe hela natten och smsa med någon okänd, om du behöver det. Do what it takes. Gör vad som krävs för att du ska må bra. Men som sagt, med råge.

Men efter allt som hänt mig dessa år, efter alla svackor och motgångar. Lär man sig så mycket. Jag är så glad att jag står här idag. Kvar med mina underbara vänner. Har fått en del nya vänner också, jag har fått världens underbaraste pojkvän. Jag är riktigt tajt med min familj igen, jag ska snart börja gymnasiet , jag har ingen aning om vad jag vill bli men det får tiden sköta. Ibland är det så. Men jag har iallafall tankarna på att fortsätta livet på samma nivå som nu. För jag är stark, jag är jag. Och så får det åter bli.

Veckans tanke ; Tacksamhet

då var vi här igen..

Är vi, egentligen tacksamma? Är vi tacksamma för det vi har? Jag är inte det, eller jo, jag är tacksam. Men oftast inser jag vad jag haft försen det är försent. Är ni likadana? Säg mig, varför ska alltid vi människor, vara så otacksamma för det vi har. Oftast är det så att det man själv har, har inte en annan , och det en annan har har man inte själv. Avundsjuka kan det gå över till men låt oss inte byta ämne , Tacksamhet. Vart finns den?

Jag är väldigt tacksam över att jag fått så fina, starka, egna vänner som stöttar mig igenom allt jag gör och som jag kan skratta och gråta med, som alltid finns där. Alla är olika, bra på sina egna sätt, men de är mina vänner. Men jag har också förlorat vänner, vänner som har betytt väldigt mycket. Vänner som sitter kvar som en nål i hjärtat, som aldrig försvinner. Den där starka känslan av att något fattas. Var jag någonsin tillräckligt tacksam? Eller kom det senare? För nu kan jag tänka tillbaka, hur roligt vi hade det, hur allt var så bra, hur den personen var så bra, men just i det tillfället, kunde jag inte tänka så, jag förstod aldrig, vad jag egentligen hade.
Och så är det med allt. Pojkvänner,husdjur, släktingar, vänner, u name it !
Jag är aldrig tillräckligt tacksam.

Och hur många gånger jag än säger till mig själv, nästa gammelfarmor ska jag ta hand om så mycket så att hon tröttnar på mig, för en dag försvinner hon! Men så ; jag kommer aldrig få en till gammelfarmor, det vet ju varenda en.
Så låt mig tänka, kanske måste man ge sig själv den där tanken i allt man har innan man spelar vidare, tänka en gång till, och ta vara på det man har. För när man en gång förlorat det, borde man kunna se tillbaka på det och känna, ; här har jag gjort allt jag kunnat , och det var värt det.

Någon slags "veckans tanke" för dom som orkar.

Besvikelse.

Tänk er den där stora besvikelsen. Den där tilliten man en gång byggt upp för någon. Någonting som inte fanns för personen innan. Den där stora kärleken man hade till personen, när man plötsligt får något surt i ansiktet. Han spottar i ens sår. Det svider som fan. Ett slag i magen, ett till på tinningen. Svart. Ensamt. Kallt. Ändå står man där, tänker, vad fan gick fel? vad fan gick fel?
Man gav allting, gav allting man hade ork att ge, om inte lite till. Kärlek,vänskap,tillit, tröst , skratt, humor över huvud taget. Men största av allt : hjärtat. Hela ens hjärta till en person. En person. Men ändå : så mycket.
Man vet vad som händer, egentligen. Det tar slut, det gör det. Jag gifter mig inte, jag gifter mig inuti, gifter mig, knyter mig fast, att gifta sig, med tanken, förevigt vara hans. Sedan det där sura igen, spottet i såren. Saltet, hatet, aggressionen, slagen mot magen, mot tinningen. Svart. 
Att aldrig kunna hata, aldrig sluta älska, någon stans i oändligheten däremellan. Vad fan finns den för? Gör det en starkare. Den där besvikelsen. Besvikelsen på något som aldrig fanns. Som barnet som aldrig fick vad den önskade den där 24 jävla december. Det där tonårskärleken som aldrig försvann, och nu, den här jävla flickan som dränker sig i tårar åt någon jävla kille som aldrig fanns. Som var en lögn. Som bara var där för ingenting. 

det är okej att gråta, sålänge jag blir starkare av det. för jag lovar dig, någon dag står jag där i ringen och du får slå dina slag igen, men jag tänker fan i mig slå tillbaka den gången.


Veckans tanke : Självförtroendet

Sitter och funderar på självförtroendet i oss människor och lyssnar på en låt som verkligen inte har någonting med det här att göra men bara för att den är bra så länkar jag den här.
Tillbaka till ämnet..

Har ni bra självförtroende? Jag vet ärligt talat inte om jag har det. Ibland har jag det, och ibland inte. Det går upp och ner, men jag måste erkänna att jag kan faktiskt ha ett jävligt bra självförtroende ibland, när det gäller saker jag är bra på. För visst är det så med oss alla att de sakerna eller grejerna vi är bra på, som vi är experter på, är vi stolta över och vill visa hela världen egentligen, innerst inne om våran talang. För jag tror att alla har en dold talang någonstans. Om man ännu inte hittat den än bakom kroppens väggar, så gör man det innan man dör. My opinion!

Kanske någonstans har man dagar då man mår som allra bäst, då självförtroendet är på topp. Så har jag, jag har liksom som märkta dagar i min allmenacka då mitt humor oftast är på högsta nivå och då jag känner mig jätte snygg. Jag är nöjd med mig själv, men det finns mycket jag vill bli bättre på eller ändra på i dvs kroppen m.m, men alla har något man alltid är avis på! Vi kan säga såhär, att jag är jätte avis på min kompis sångröst, men så ser hon tillbaka på mig och är jätte avis tillbaka på att jag har vackra ögon. Alla vill vi ha något, och alla knegar vi ner oss på något och alla, alla är vi vackra ändå.

Men vad hände då, när man har ett så in i helsikes bra självförtroende? Jag menar, går jag i min skola och säger högt hur snygg jag tycker jag är, skulle alla tänka och tycka " vad tror hon att hon är? " . 
Det tycker jag är synd, visst jag hade också tyckt det varit konstigt om någon gjorde så men jag hade också varit fashinerad om hur långt hon eller han kommit på sin nivå till att vara nöjd med sig själv. Tänk att vara så nöjd liksom? Gå runt och vara jätte glad och glad för att man får vara sig själv och att man är nöjd med allt. Det hade ju varit helt underbart.. men varför förbjuder vi oss här i sverige och resten av världen att vara så nöjd?
Ska man inte få vara nöjd med sig själv, ska man alltid ha någon som hänger över ens axel o säger " riktigt så bra är du faktiskt inte?" .
Sen är det en delsak också, att man ska ta hänsyn till andra och dessutom uppmuntra andra till att vara lika nöjd med sig själv, och man får inte gå runt o tro sig för mycket om ni fattar vad jag menar?
Men ändå, om man är det och om man tar den där hänsynen till andra och är alldeles lagom, glöms man då bort av de andra hur vacker man är, eller letar man fel bara för att han något fastän man är nöjd? eller, är man den stolta personen som visar upp det. ? Vem är du?

Jag vet inte vem jag är allvarligt talat, men jag lutar nog mest åt det hållet, då man får mycket komplimanger men har svårt att ta in dem. Det är jätte svårt för mig att ta vara på komplimanger och spara dem inom mig, oftast säger jag "tack!" och sedan är det som bortglömt, men jag borde nog bättra mig på det, för en vacker dag har jag nog nytta av det, att ta vara på komplimanger, hur en främmande människa kan säga något snällt till en. 
Om det endå hade varit så enkelt, att ta personer som dem är och ta reda på vad deras starka sida är, för alla har vi ju någon stark sida som sagt, och om vi skulle ge alla en chans här i världen, sluta ta varandra med förutsatta meningar, skulle nog allting sett väldigt annorlunda ut. Eller är jag helt ute o cyklar? 

Känner att detta blev rörigt, men hoppas ni förstod!

Veckans tanke : Drömmar - rampljuset

Visst har vi alla drömmar. Stora som små, drömmar som vi haft sedan en riktigt lång tid tillbaka, och drömmar som vi fick för en kvart sedan. Vad nu än dröm är, vart den hamnar, (jag menar, tänk om dom hamnar någonstans i en stor låda som långsamt långsamt blir sanna en för en) så är nog en dröm alltid något man kommer ha kvar. Lite ungefär som minnen.

Min dröm, när jag var liten. Det var mest att få leksaker och de nyaste grejerna från BR's klarröda hyllor. När jag sedan började drömma lite mer, om lite andra saker. Så drömde jag att bli kändis, någon slags förebild. Det är en dröm jag fortfarande har kvar, inte att bli kändis, utan att bli en förebild. Helst inom musik såklart, eftersom det är det jag vill hålla på med när jag blir stor. Och detta tror jag inte jag är ensam om, att bli artist.


Visst har vi nästan alla, drömt oss bort att stå på den där scenen med en mikrofon i handen och sjunga tills publiken gråter, vackert och högt. Eller är jag bara ensam om det? Dock tycker jag inte att Idol är den bästa vägen att bli känd på. Idol ändrar folks personligheter med deras olika medley-teman gång för gång så man inte får sjunga det man är bra på. Vi ser ju själva , hur känd är vinnaren 2004 Daniel Lindström på en skala 1-10? Jag har inte hört av honom på länge. Han gjorde en hit eller två, men jag undrar vad han gör nu? Var det hans dröm? Att inte fortsätta sedan? Jag vet inte, vi får väll fråga honom. Här är en av hans låtar, som enligt my opinion är riktigt bra.  Lite av budskapen här i min tanke, man får aldrig vända om. 


Däremot tror jag att alla i världen, kommer någon gång i sitt ungefär 80 åriga liv, få en chans att stå i rampljuset. Sedan om man tar den chansen eller inte är väll lite upp till sig själv,men jag tror det är så multibra att alla får chansen minst en gång. Några kanske får två gånger. Eller tre. Men minst en för alla. 
Sedan är livet en väg med många tusentals, biljoners av dörrar. Inanför en dörr, finns det tusen till. 
Det gäller att gå in i rätt dörrar, och kanske bygga egna dörrar för att nå en annan. Hur jobbigt det än är. Men den där drömmen om att komma till den guldiga dörren, dörren där ens dröm går i uppfyllelse. Den får vi jobba för, och så länge man vill något riktigt mycket, så ska man aldrig ge upp en dröm. En dröm kan vara det finaste man har. Inte sant?

Veckans tanke : Ensamheten

som ett anrop från yttre rymden när ingen hör en och när 112's nummer inte fungerar, när jorden stannat och snurrat tillbaka några varv och man är som minst i hela världen. Några få korta ord om hur jag förklarar ensamheten. Något som får vara veckans tanke.

alla har vi varit där någongång, eller kommer att vara med om det sorligt nog. Varför? Jag tror att det finns någon där uppe som bara vill testa oss, hur bra man är som ensamvarg eller om man kräver att leva i flock. Det gör iallafall jag, eller om jag ändå är något av båda två. Vi får se vart den här tanken leder.. 

Och fruktansvärt vad det gör ont när man är ensam. När man sitter i sin säng, stirrar in i den där väggen man stirrat på allt för länge, när ögonvitorna blivit lite halvt röda av stirrandet. Ändå fortsätter man, stirrar in i den där väggen och snart ser man som små figurer som formar sig i fibrerna. Kanske är det de enda man har, inbildningar om figurer, något som man hoppas på att rädda en förr eller senare.
Man kanske väntar på ett telefonsamtal, från den personen man aldrig trodde man skulle förlora. Man kanske helt enkelt bara ville vara ensam för stunden, behövde få stirra i en vägg ett slag. Det kan vara skönt ibland. 

När man fått en förutsedd händelse, när man mister någon man aldrig trodde man kunde förlora. När vännerna svikit en, när kärleken trampat på det sista trappsteget och precis fallit till botten. Man ligger på grunden av en stor mörk grop och det kan inte bli deppigare än så här. 
Någonstans där finns hoppet, för ensamheten mina vänner, behöver inte vara dålig. Ensamhet är något för mig både något posetivt och negativt. Något jag behöver, minst en gång om veckan. Behöver få tid för mig själv, för att tänka, räkna ut saker, för att tapesera upp mina inre väggar och hur jag ska ta mig igenom saker. Man kan lyssna på andras råd, men att besluta saker måste jag göra själv.
Så jag behöver ofta den ensamheten, det behöver inte var den där deppiga ensamheten jag nyss beskrev. Ensamhet är så mycket mer än dåliga saker som vi oftast tänker på. Ibland är det skönt att vara ensam, det är okej att vara lite egoist ibland. Okej att vara ensam. Men den deppiga ensamheten är ju inte den man vill se så mycket av, utan mest den där lite halvt posetiva ensamheten. Det kan ta mig tog för länge att fundera ut vad som är bra eller dåligt men någonstans finns alltid ljuser i ensamheten , i där gropen långt nere finns det alltid en väg uppåt. Skulle man fastna i en grop gäller det att ta sig upp, men tänk en stund. Vilken tur att vi får känna på ensamheten, för när livet stannar och hjärtat slutar slå, kanske vi står där en gång för alla. 

djupt värre kajsa, men faktiskt en riktig veckans tanke. 


Veckans tanke : Tid & drömmar

har ägnat min veckans tanke till tid. Sägs att tid löser allt, men vad sjutton händer när det gått så lång tid att man längre inte finns och man fortfarande inte läkt ihop? då man ligger där som ett bort torkat russin.

alltså, jag har levt i 15 år snart. 15 år, av vad? hur ska man veta hur länge man lever? om jag hade vetat tillexempel att jag skulle leva i en vecka till, så hade jag gjort allting det där jag aldrig gjort. Hoppat fallskärm, bungyjump, simma bland hajar. Om jag som nu då inte vet hur länge jag ska leva,  så kanske det är dags att ta vara på det man har, göra saker man aldrig gjort, chansa och kliva in i okända dörrar som ser spännande ut. Take a chanse! 

Och vad katten har vi klockor till? Dem stressar bara upp mig. Plötsligt kan klockan vara 3 och sedan efter en stund 8, tiden bara rusar iväg. Finns så mycket jag skulle ägna tid till än att sitta och stirra på en klocka men någon gång kanske man skulle ta den tiden och bara sitta och stirra in i en vägg och tänka på saker man aldrig tänkt på förut. 
Och ja, det där är sånt jag tänker på. Sjukt.
Jag må vara konstig men jag håller med det där "tiden löser nästan allt" . Mår man så fruktansvärt dåligt försvinner faktiskt och otroligt bra nog smärtan med tiden, men kommer ni ihåg när jag berättade om min avlidne morfar? tiden läkte alla sår. Okej, inte alla, men mycket. Dock kmr jag alltid ha ett litet hål där inne någonstans, tyvärr. men från att varit ett stort bombatentat i mitt hjärta till att vara som ett litet pistolskott i hjärtat så läkte tiden väldigt mycket i min kropp. Och när man säger detta talesätt till en vän som mår dåligt, som inte alls tror på det, att allting kommer vara för evigt och att man mår skit varje dag livet ut. Det går över, man måste bara sätta upp en mållinje och lyckas dag för dag ta sig framåt mot den. Som Timbuktu säger "tiden har en sån magisk kraft att lösa hela grejen, det ordnar sig , det gör det alltid och det kommer fixa sig tillslut" .
Jag har lovat mig själv att när jag blir stor (om jag inte dör i förtid såklart) så ska jag leva livet fullt ut. Det ska jag såklart nu med, men jag har lovat mig själv att resa till en massor av olika länder och verkligen ta vara på allting världen har att ge. tänker INTE stanna kvar här i en håla och ruttna bort, måste iväg någonstans och se mig omkring. Om pengarna räcker, det får jag fixa på något sätt. Jag tror jag funderat ut vad mitt liv går ut på just nu, att följa drömmar och aldrig ge upp. Varför ska vi alltid ödsla tid på något vi inte vill bli? Visst, man behöver förvisso pengar och kan jobba på vad som helst, men om man är riktigt bra på något och har en dröm i bakhuvudet man alltid velat följa och nå, varför inte sätta sin plan i verket? Sudda ut skisserna och trappstegen och bara leva. Sattsa högt, Take a chanse ytterligare en gång. 

Men mest av allt just nu hade jag velat ägna min tid att åka till ett varmt, annorlunda land, med människor med en helt annan kultur, med härlig musiksmak, som lever livet, som alltid har ett leende på läpparna. För det är sånt jag iallafall mår bra av, och varför ska man alltid vara ledsen? Dags att vara ledsen ett tag, men resa på sig och vara glad. För det finns alltid någonting att leva för, och min sak att leva för, är mina drömmar.

Veckans tanke : Just like heaven - låtminnen

Jag hade tänkt att berätta om min favoritlåt i hela världen, den absolut bästa låten som finns enligt min åsikt och en låt jag kommer ha med mig hela livet ut, en sådan låt jag kommer spela för mina barn och önskas sjunga av min framtida man och som jag helst skulle vilja höra vid sängen varje födelsedag.
JUST LIKE HEAVEN - THE CURE.
Kommer ihåg hur jag låg där, i mitten av sommarlovet på en ö och solade hela kroppen gyllenbrun. Vi hade åkt ut med båten och jag låg med ett trasigt headset och lyssnade på  en  sommarpratare och hon pratade om sin vän som vart nära om att ta självmord och när hon sedan pratat klart om hennes vän så spelade hon denna låt. Kommer ihåg hur hon sa ;
- lyssna nu (och vännens namn) för jag vet hur mycket du älskar den här låten och hur glad du blir av den.
Och herregud vad jag fick brått i benen, hoppa runt o dansa som en galning för fysjutton vad den är bra.
Den betyder så mycket för mig, och jag kan lyssna på den om och om igen utan att den blir uttjatad. Det kan jag inte med andra låtar, men detta är absoluta favoriten att lyssna på. Men bara när jag är glad, för det är ju ingen sorglig låt direkt.
För man får så mycket minnen i låtar. När vi hör en låt på radio, man minns ett speciellt minne med en person, och nästan alla mina kompisar har en egen låt för mig. En låt som påminner om dem. Som jag tolkar personen som, som jag lyssnar på när jag tänker på den personen. Alla har en egen låt, en egen historia och som en liten låda med minnen. I låten ligger allt det där.
Det är därför jag oftast deppar ihop med sorgliga låtexter och låtar, för jag känner igen mig i det den artisten skrivit och man blir som fast vid orden och musiken, dessa dova klanger i moll på en sträv gitarr. Det kan inte bli så mycket vackrare.
Nu frågar ni säkert, men om du var ensam på en ö och hörde en låt, vem var minnet för då? Vad tänker du på när du hör den? Vilken låda dras ut när du hör den och vad ligger i lådan?
Jo det kan jag säga, att i denna lådan. Ligger inga minnen alls. Den här låten är min, min låt. Varje gång jag lyssnar på den stärker den hela mig, att jag klarar mig ensam. Att jag är bra ensam. Ingen vän eller någon kärlek eller någon olycklig stund finns med i den här låten. Bara jag. Det låter så sjukt egoistiskt men det är den här låten jag behöver för att stärka mig själv.
Ni vet, när man behöver lite tid för sig själv. Vara glad för det man har och känna sig starkare än någonsin, precis allt det gör den här låten. Och jag älskar den mer än någonsin.

Så lyssna på den nu, och njut för att du får vara du, att du får göra precis vad du vill i livet och att du gör det till ditt liv. Att du inte lever någon annans liv, att allting känns bra om man bara vill. För det tror jag livet går ut på.



Veckans tanke : Springa ett maratonlopp

Sitter och nynnar med i oskar linnros låt Annie Hall. För er som hört låten, visst är den underbar? ” säg mej, finns det något mer än droger och dan’ efter? Säg mig att det inte var det här det var”

Förstår ni innehåller i den textslingan så går veckans tanke till ; besvikelse/utnyttjad

För visst är det lite så han menar, att man vill så gärna försöka tilltala sig själv saker. Så som ”nej, den killen är nog inte alls så” när i själva verket killen är en idiot. Man vågar inte tro på sanningen och tilltalar sig något som egentligen är helt tvärtom, man kanske tycker om person så mycket att man inte vill tänka på en persons dåliga sidor, hur mycket han kanske utnyttjar en eller hur mycket han egentligen inte bryr sig.

När en person låtsas vara ens vän eller kanske något mer än det, och sedan bara struntar i en som om ingenting hänt. Man blir som förälskad i personens intelligens om att vara en så underbar varelse, att när det visar sig att allting var en lögn, man kommer till den där besvikelsen. Man kan fortfarande inte riktigt inse vad man gjorde för fel, eller vad som gick åt helvete, men ändå försöker man se det från den ljusa sidan, ”det kanske bara är en svacka, han/hon kommer tillbaka” .
När man blivit utnyttjad av ens kärlek, då man tror att det är något mer än vänner. Personen håller på , men det är alltid en själv som hör av sig till personen. Alltid en själv som tar kontakt om den, skrämmande hur man aldrig kan nå honom/henne men hur han/hon alltid kan nå en. Personen känns alltid starkare, alltid bättre och man är så liten i dess närhet. När man fått vara med den där känslan, som är starkare hos en än någonsin. Men för honom/henne ingenting speciellt. Så tänker man så där som Oskar Linnros, ” säg mig att det inte var det här det var” , med andra ord ; säg mig att detta är något mer, att du vill något mer. Att slutet inte är här. Att det inte ska fortsätta så här. Du sårar mig, trampar på mig, ändå springer jag efter dig som en maratonlöpare i sitt livs största lopp.
Utnyttjning är ett stort ända lopp. Som jag sagt en annan gång, det gäller att se efter, hur långt personen är värd att springa för, om personen bryr sig om man stannar eller fortsätter. Om det äns är värt att kämpa mer. 

Förstår ni mitt evenemang? Vad jag menar? Jag tror vi alla varit där ett antal gånger. Då vi litat på en person till tusen, men när allting ändå kommer ut och tilliten visade sig vara något man bara kastat bort, som i en sjö, blir man så besviken att man inte ens vill inse att personen var en idiot. Ibland skrattar man, hånskrattar hur man kunde vara så dum och tro att personen skulle komma tillbaka. Man vet inte hur man ska reagera.

Ibland är vi människor så otrolig dumma och förväntar oss för mycket. Har stora förhoppningar, förväntningar på någon. Oftast gör vi dessa listor om förhoppningar för fort, när vi knappt vet om det är sant eller inte. Om det kan gå i uppfyllelse, Men när dagen väl kommer och man förstår att man hade så fel, blir man djupt sårad.

Finns de gånger jag suttit en hel dag och väntat på ett speciellt sms eller ett speciellt telefonsamtal från någon viss person. Går runt och väntar hela dagen, tar med mig mobilen var jag än går och väntar på att personen ska ringa. Förbereder mig, vad jag ska säga och vad jag inte ska säga. Men när det där samtalet aldrig kommer, går jag ner mig helt. Surar, blir ledsen och humörsvängningarna är på topp. Ena stunden skratt, andra stunden gråt.

Om man ska vara smart, borde vi sluta ha för mycket förhoppningar på världen. Minimera de där stora kraven och låta saker ske som det sker, för vi vet så väl hur besvikna vi blir när det inte går som det ska. Vi blir som barn på julafton som inte fick de man önskade sig. Löjligt, stört löjligt. Men det är så vi går till. Hoppas på något som är för bra för att inte vara sant, och blir svikna. Vilken jävla skit värld vi lever i alltså.

Ta mer hand om er själva i ett sånt här läge. Vad är bäst för dig? Har du konditionen till att springa det där loppet? Orken att hänga kvar hur länge som helst? Kommer det löna sig i slutändan? Kämpa så hårt för något att man knappt kan stå längre? Ibland är det värt det, ibland inte. Det gäller att ta reda på det, innan det gått way to long.

 


Veckans tanke : vad är kärlek?

Tänkte att nu när jag ändå känner mig risig och inte har något annat för mig, så hade jag tänkt att vi kör en ”veckans – tanke” som jag misslyckade att hålla. Ska försöka komma igång med det igen, om ni vill? Men jag kör en idag istället. Fingrarna är allt för spralliga.

Vet dock inte varför texten har en tendens att flyta ihop, jag gjorde lite "rubriker i fet stil" , hoppas det blev lättare.


Så vad är kärlek? Inte lätt att veta när man snart ska fylla femton. Vissa kanske redan haft sin ungdomskärlek, den där kärleken man alltid kommer komma ihåg. Man gjorde saker och förstod mening i saker, man tog tid på sig. Blev kär. Andra kanske inte kommit dit än, de längtar efter att få den där filmkyssen som alla pratar om. Dem som tar det lugnt, men längtar. Andra kanske inte ens vill vara i närheten av kärlek, finns tid till annat, kärlek kan man lägga åt sidan, är du en av dem? Vem man än är, så kommer man alltid uppleva det. Kärlek kommer och kärlek går, men man kan inte hjälpa det. En dag står man där som förälskad i någon man inte trodde fanns. Ibland olyckligt kär, ack vad ont i hjärtat man har. Kärlek som kärlek.

Även om jag haft min ungdomskärlek, Pontus. Så betyder inte det att jag aldrig kommer bli kär mer. Dock har jag svårt att tro att någon kommer överträffa honom. Jag menar, jag har aldrig varit så galet kär. Tänker tillbaka, minns. Sedan tänker jag också, hur vill vi ens att drömkärleken ska vara? Oftast utsätter man sig för tankarna, att det ska vara som i en film. Alla dessa filmer, perfekta kyssen, perfekt handling, perfekt utseende, perfekt. Och oförstörbar? Perfekt behöver inte vara bra. Jag tycker det är viktigt med småfel. Alltid är det något. Kanske man kan bli sådär nöjd, o att det inte finns ett ända fel på sin dröm. Men jag tror att man måste ta till sig det dåliga, sätta det på nackdelslistan och det positiva på fördelslistan. Allting behöver inte vara fel, det kan vara nackdelar. Och det är inte samma sak.

 

Och jag vet så väl hur det är att känna ” Det finns ingen som vill ha mig” ” jag är för dålig” Men det finns EN för alla. Om inte mer, även om man inte haft sin ungdomskärlek än, så finns det inga krav på när man ska ha den och inte ha den. Den kommer när den kommer, man kan inte skynda på kärlek hur mycket man än vill. Man är aldrig för dålig, man kan inte vara dålig på att pussas, det finns alltid något som man har som ingen annan har. Och något som någon annan uppskattar. Fördelar som man inte själv ser. Snälla, gå inte ner er helt och hållet på att bästa kompisen har en pojkvän/flickvän och inte du, din tur kommer snart. Gör dig redo för den. Och sucka inte åt dig själv nu, du är värd den bästa av alla.

 

Hur ska man träffa kärleken? Helt spontant på ICA´s sharkdisk? Eller över internet? På ett fik mitt i ingenstans? Finns många olika sätt. Jag säger bara såhär, första ögonkastet behöver inte vara det bästa. Man kan gå förbi flera gånger om och om igen, innan det blir ett ”första ögonkast”. Andra går på smicker, komplimanger och det som är lättast för den att etablera kontakt med en person. Personen kanske inte gillar sådant. Man får försöka om på nytt. Om man vill ha någon måste man kämpa. När man väl gjort det, så blir det som allt annat. När man kämpat för att spara ihop till en viss pryl, när man kämpat och pluggat till ett prov. När man klarat det, kommit till mållinjen. Det är först då man inser hur mycket man är värd det efter allt slit och jobb. Alla, är värda en chans av en person. En chans till kärlek.

Vänskap kan oftast komma först, att bli vänner och sedan utveckla vänskapen till något annat. Jag brukar oftast ha små krav, för att personen ska bli godkänd.
* att jag ska kunna lita på personen
* kunna vara mig själv fullt ut
* att personen har något intressant
* att personen bryr sig

Utan dessa krav skulle en person vara chanslös i min omkrets. Jag tror det är viktigt att sätta upp egna krav, så man slipper bli sårad. Men inte för många krav, utan krav som är meningsfulla. Om en person kommer innanför dessa krav som jag ställt upp, är jag redo att fortsätta. Det tar tid att se hur en person fyller upp och betyder. Men när tiden har kommit, kanske man blivit riktigt bra vänner. Och vänskap är alltid en fördel.
Utseendet, hur mycket vi än säger ”det spelar ingen roll” tror jag att vi alla vill kunna få de där extra rysningarna i nacken när vi tänker på hur personen ser ut. Att vara vacker kan vara en fördel, men det är ändå insidan som räknas. Utsidan ger insidan en chans, man måste kunna bli frestad av personen, man måste kunna säga ”du är fin”.

 

När man hittat sin kärlek, kom inte för nära. Säg inte de tre små orden för snabbt. Var varsam, tills du verkligen vet. Dock ska man inte satsa på något om man ändå vet att det inte skulle hålla. Man måste vara säker, när man släcker en ångest väcker man alltid en annan. Finns mycket att tänka på. Men mitt tips är också ; tänk inte alls. Var spontan, gå på magkänslan. Ge dig ut och ha roligt, släpp loss. Om personen gör dig glad finns det inget skäl att inte stanna kvar. Du sitter fast i något där inne, släpp det inte. Även om det visar sig att det inte var så bra, så var det bra för dig då. Sen om det ändras efter en månad eller två, så har du testat. Du var glad till en del, trodde det var något för dig. Men man kan ha fel också, precis som man kan ha fel på ett prov.

Olycklig kärlek är inte så dum den häller. Hur man ligger i sängen och försöker tänka på annat, men när en person sagt som det är och man kan inte inse att det är slut. Men i kärlek är det två som är med. Två huvudpersoner, om den ena huvudrollen inte vill vara med i filmen, är det svårt att ta på sig båda rollerna och säga alla repliker rätt. Man måste hjälpas åt. Och vill inte den ena, tar det i sin början en tid att förstå. Men när man äntligen kan börja tänka på annat igen, är det skönare än någonsin.

Det är svårt att komma över någon, jag vet. Man måste vara stark, tro på sig själv och ta vara på det man har. Det gäller att inte gå ner sig totalt, och skulle man det är det superviktigt att hitta tillbaka och sträcka på ryggen. Ibland behöver man som en smäll på käften för att komma i rätt balans, men det är värt det. Man ställer sig sakta upp igen, och fortsätter med resans gång. Som att ramla, se sig om , och fortsätta.
Att vara arg behöver inte vara en lösning. Men vi alla vet hur det är att vilja något, och att vara så arg på någon att man inte vet vad man ska ta sig till. Hur mycket man älskar någon, och man skäller på den, för att den ska förstå. Fast man inte säger rätt ord. Hur man springer efter någon annan, vill så gärna mera. Men personen bryr sig knappt, det gäller att inse hur långt man ska springa. Om personen stannar om man själv stannar. Och stannar personen inte, så kanske det är värt att ge upp det där loppet. Man mår bättre av något annat, någon som verkligen bryr sig. Det är just därför mitt ena krav är, att personen måste visa att den bryr sig.

Och när man fått reda på hur det är att vara kär. När ingenting är dåligt, allting är positivt. Man står på toppen av världen. Håller någon hårt och kryper tätt intill en doft man blivit van vid. En doft som gör en trygg. När man pratar om himmel och jord och glömmer bort hur många dagar och månader som går. När man tänker på personen hela tiden, tankekraften tar aldrig slut. Hjärtat fylls med tårar så fort man undrar, om det någonsin kommer ta slut? Man vill alltid vara kvar, alltid ha honom eller henne vid sin sida. Man löser bråken, allting är en saga. Sagor går i uppfyllelse, det gör dom! Det är inte det jag säger, jag säger bara, var beredd på allt.

Att bli dumpad : För när dagen väl kommer, då man legat sömnlös i dagar, gråtit tills man inte kan mer, då är det inte kul. Det finns inget roligt alls att vara i den situationen. När man inte förstår vad som gick fel, man vill bara minnas allt det positiva och man kanske tänkt på det positiva för länge att man glömt kvaliten. Förälskat sig i kapitel och glömt läsa vidare.  Glömt vad den andra känner, tänkt på ett annat sätt. Glidit ifrån varandra. Eller när den andra är redo att gå vidare, när den andra sviker. Eller när den andra inte alls vill svika,men måste för sin egen skull.  För vissa kanske den inte ens kommer, men för dem som får uppleva det. Ta vara på mitt råd igen, spring inte efter någon som inte bryr sig om du stannar eller inte.
Man tänker ; jag kan inte leva utan dig. 
Det kan man inte, inte till en början, eftersom man blivit så jävla van vid att ha personen vid en sidan, man har byggt upp något och nu har det rasat. det är supersvårt att börja om, men det går. Jag lovar. Jag håller snart på o ta mig till mållinjen efter pontus, o om lilla ynkliga jag kan. Då kan ni.

 

Det finns den dagen då man inte känner något längre. Man vill så gärna inte såra sin kärlek, man vill inte att den personen ska få gå igenom allt det jag nyss sa. Men man måste tänka på sig själv, för en liten stund. Man har tänkt så länge på bådas bästa, alltid varit 2. Men nu måste man tänka på vad som är bäst för en själv. Att kunna få luta sig tillbaka. Även om man är feg, vågar inte säga det öga mot öga, inte på telefon. Men jag tror att om man varit tillsammans riktigt länge, så finns det nästan inget skäl att skicka ett sms med de där iskalla orden. Det känns alltid bäst öga mot öga. För båda två. Man kan alltid bli vänner efter, det är svårt men det går. Man kan till och med bli bättre vänner än innan. Mår du dåligt och inte känner dig lika kär, gör ett avslut. Se vad som händer. Men ångra dig inte för snabbt, det är bara ovana som står och pickar dig i nacken. Det tar ett tag att vänja sig vid sitt beslut, men när man väl gjort det så kanske det var det bästa. Eller inte, det får man helt enkelt se efter. Saknar man personen efter ett väldigt långt tag, kanske valet var fel. Men alla gör vi fel val, eller hur?

Nu låter det som om jag varit med om allt, jag har inte det. Men efter ett år av kärlek och svek så vet man mycket. Jag vet nu hur jag reagerar på när jag är kär, jag vet hur jag reagerar på när jag blivit besviken på min kärlek. Jag vet nu hur ledsen jag kan bli. Vet hur lång tid det tar att glömma. Vet hur långt jag kan springa efter någon innan jag stannar. Allting var en prövning, alla kommer få denna prövning. Om det nu var gud, eller vem katten som helst som kom på den här prövningen, så är det en viktig prövning. För alla vill vi sakna någon, alla vill vi bli sårade, alla vill vi bli älskade. Men mest av allt, de vi är beroende av, i alla världens sorter av det, så vill vi ha kärlek. Vad kärlek nu än är vet jag inte, ena dagen vill man ha det, andra inte. Men det kanske är det som är kärlek, att aldrig veta.

Vi alla mår bra av  att känna oss älskade, så får du chansen, av någon du verkligen tycker om. Ta den. Finns inga rätt eller fel, och vad du än själv tycker kärlek är, du kanske inte håller med mina ord. Ta vara på vad du tycker, låt din kärlek bli något du själv skapat det till .

kärlek är inte att hitta någon att leva med, utan någon att leva för.



RSS 2.0