kajsalecander

fick en kommentar om att mitt liv verkar vara så perfekt. jag kan inte alls hålla med, däremot kan jag instämma o säga, ; jag tog mig till ett bättre liv. jag gjorde mig själv ett bättre liv.

Detta är min resa.

År 2007 var ett dystert år, jävligt dystert. Om jag inte minns fel lyssnade jag konstant på Bullet for my valentine, något de flesta av mina läsare här tycker är gap och skrik, om jag inte känner er fel.
Min morfar dog. Egentligen trodde jag aldrig att morfar kunde dö. Jag trodde han var odödlig. Min bästa vän, min morfar. Men det gjorde han, och det kom som en chock. Gick ner mig helt. Att vara 11 år och se hur världen bara blir mindre och mindre. Det gjorde ont. Jag älskade att vara i skolan den tiden. Älskade att kunna tänka på annat, men så fort man kom hem så rasade allting. Man överlever att en nära går bort ifrån en, man lär sig nämligen att leva på ett nytt sätt. Vilket jag gjorde.

Jag blev starkare. Trodde mer på mig själv, när andra släktingar avled var jag starkare än någonsin. Jag hade ju tagit mig igenom det förut. Jag grät tårar, jag låg i sängen med smulor, jag hade ont på ställen jag inte visste fanns. Men jag klarade mig. Och idag är jag stark.

För lite mindre än ett årsedan fick jag en blackout. Mina närmaste vänner skällde ut mig för att ha förändrats, för att ha blivit någon annan. Dom var nära på att lämna mig. Mina fina vänner. Jag grät mig till söms i ca en vecka, tills jag fick mig ett slag i magen. Insåg att dom hade rätt. Insåg att dom vet bäst. Dom känner mig bäst. Jag fick tillbaka dom. Jag blev en bättre människa tack vare dom. Och jag är så himla glad över att dom sa något, innan det var försent. För som sagt, idag är jag starkare. Jag lärde mig att om man vill ha något, så måste man göra något man aldrig gjort förut.

Jag har tagit mig igenom kärleksproblem hit och dit. Pontus var aldrig lätt att bryta upp med. Mitt livs första kärlek. Hampus, Ludwig. U name it. Jag är kass på att inte bli hjärtekrossad och att stå emot den där "hämnden". Tjejer hämnas. Tjejer gör ont tillbaka. Och jag funkar ungefär så, otroligt nog. Men nu har jag lärt mig att man kan vara stark och rak i ryggen, utan att vara annorlunda. "What goes around, comes around"

Jag hittade ett kall i livet, fann mig tid till att sjunga mer. Jag sjöng och utvecklades mer och mer. Nu kan jag ta toner jag aldrig kunde komma upp i förut, jag har blivit bättre. Lärt mig tekniken, fortsätter utvecklas och det är det roligaste jag vet. Jag lärde mig spela gitarr själv hemma, bara sådär. Ett tydligt tecken på att man ska tro på sig själv. Och det gör jag hela tiden. I vissa saker mindre och i andra saker mer, men jag tror alltid på mig själv.

Och ja, jag har också gått igenom tonårsperioder med föräldrar som er alla andra. Jag har också skrikit åt min pappa tills rösten spricker sig. När det känns som hela universum är emot en och allting är rent ut sagt skit. Men jag har lärt mig att det är i motgång det går uppåt. Att man grävt sig en egen grop, för att lära sig att komma upp ur den. Livet är fullt av prövningar.

Jag har också gjort saker jag sedan ångrat. Jag har strulat upp första bästa kille bara för att trösta mig själv. Jag har suttit på asfalten och gråtit. Jag har dansat tills fötterna blöder. Jag har druckit något surt och starkt som bränner i halsen och faktiskt mått bra av det. Jag har använt rakhyvel till något annat än vad den bör användas till. Jag har älskat människor på riktigt, sådär extra mycket att man inte vet vad man ska göra, och jag har hatat personer till djupet av min själ. Jag har gråtit i skolan, låst in mig på toan och sett mascara rinna ner för kinderna och jag har nypit mig i armen för o se om det verkligen hände. Om jag verkligen befann mig i helvetet. Ibland sviker vänner, dom kan dunka dig i ryggen för att sedan veta var kniven ska sitta. Det är faktiskt så jävligt här i världen.

Jag har lärt mig att man måste vara ärlig i livet. Man måste ställa upp för andra. Visa sig synlig och ta för sig. Man måste vara både osynlig och synlig. Man måste vidga sig. Ibland måste man anpassa sig. Det är okej att gråta. Självklart. Men inte så länge så du inte får kontroll på det. Ta hand om dina nära och kära, det är som som känner dig bäst och finns som en backup om du tappar bort dig själv på vägen. Var nyfiken på vad världen har att ge, testa nya saker. Du lever kanske bara en gång. Var uppe hela natten och smsa med någon okänd, om du behöver det. Do what it takes. Gör vad som krävs för att du ska må bra. Men som sagt, med råge.

Men efter allt som hänt mig dessa år, efter alla svackor och motgångar. Lär man sig så mycket. Jag är så glad att jag står här idag. Kvar med mina underbara vänner. Har fått en del nya vänner också, jag har fått världens underbaraste pojkvän. Jag är riktigt tajt med min familj igen, jag ska snart börja gymnasiet , jag har ingen aning om vad jag vill bli men det får tiden sköta. Ibland är det så. Men jag har iallafall tankarna på att fortsätta livet på samma nivå som nu. För jag är stark, jag är jag. Och så får det åter bli.