kajsalecander

 

 

Jag kommer så himla väl ihåg när jag såg på dig första gången, och insåg att jag var förlorad i dig. Det var som att falla 10 000 meter ner ifrån ett högt berg, kasta sig ut och hoppas att bli fångad av dig. Jag hoppades, klämde hårt din hand, slöt ögonen och hjärtat stannade till för några sekunder. Längtade efter din varma famn, och bara sådär stod jag med dig och kysstes under en juli-himmel med tusentals fyrverkerier. Det var som en saga, och jag kommer ihåg hur jag höll tillbaka tårarna, höll tillbaka den där brinnande känslan bakom ögonlocken. Var rädd för att alltihop var för bra för att vara sant. Idag vet jag att det var det. Det har det alltid varit, det har alltid varit lite extra för bra än vad det kanske får vara. Och det är alltid det som fått mig att ha det där lilla pirret i magen hela tiden, då man kippar efter andan varje gång jag står utanför din dörr och väntar på att bli omfamnad av dig. Det där pirret som fortfarande, efter 11 månader känns exakt likadant. Jag kan knappt förstå att det är sant, hur man kan börja älska en människa så mycket så det känns ut i alla vener och blodådror, skrymslen som gömmor i hela mitt blodomlopp. Hur man kan få så ont i hjärtat när vi bråkar, hur jag i flera nätter kan ligga och vrida och vända på mig, längta till dig och vilja vara allt du någnsin önskat. Jag skulle vilja ge dig allt du vill ha, få dina dagar att alltid vara dom bästa, vara en del av allt det där du vill uppleva och vill minnas. Och det kan gå sekunder, minuter, dagar, veckor, månader, hela hela tiden tänker jag på dig. Du finns i mina tankar dygnet runt. Du är det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista jag tänker på innan jag sluter mina ögon och somnar. Jag tänker aldrig låta det här gå förlorat, tänker aldrig ge upp dig. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan dig, vet inte hur jag skulle kunna leva ett sådant. Det finns inte. Något annat än med dig hade inte fungerat. Du är som kugghjulen som får allting att gå runt, det där som ger en koldioxid och värme nog att överleva. Du är min bästa vän, och jag är så stolt att samtidigt kunna kalla dig min pojkvän. Min tobias. Som jag älskar mer än något annat, som jag älskar så outhärdligt mycket. 
Du är värd allt man bara kan få, för du är så jävla bra.
Jag älskar dig hjärtat. 
/Din Kajsa