kajsalecander

Korridorerna i skolan var alldeles för trånga. Folk trängdes och knuffades precis som när Topshop har jul-rea och där stod jag vid mitt skåp och såg ut som ett fån. Folk gick med böcker i händerna, stirrade på mig och log lite. Som om jag var alldeles för hjärtekrossad för att ens visa mig i skolan. Kanske var det så, men jag stod på mig. Rätade lite på ryggen, skruvade upp läppstiftet och drog några små korta drag. Små röda läppar, mest av allt önskade jag att jag kunde darra lite sådär med läpparna, som precis innan man ska bryta ut i gråt. Men jag kunde fortfarande inte gråta, hur jag än försökte.
Plötsligt slöt sig två armar omkring mig. Jag blundade och log. Kände igen doften mer än något annat. Underbara Jessica.
- Du anar inte vem jag nyss stötte på!
- Nej det anar jag inte, vem var det? Jag plockade ut mina böcker, rotade efter en någorlunda vass blyertspenna och vände mig mot henne.
- Jason! Jason Smith som gick här för två år sedan. Du skulle sett han! Så snygg.
Hon log med hela ansiktet. Precis på det där sättet bara Jessica kan göra när hon lagt in en ny stöt på en ny kille som börjat på Worford high school.
- Jason som flyttade till London, den Jason?
- Ja! Den Jason! Hon betonade ”den” med en himmelsk suck.
- Ska vi gå? Jessica krokade sin arm i min och tillsammans med alla andra 200 andra elever trängdes vi och knuffades vi framåt mot lektionssalarna. Det kändes kontigt att vara i skolan, efter en hel sommar då mycket hänt och verkligen att vara i skolan efter att ha blivit lämnad. Jag kände mig skör, inte allt för ledsen, utan mest skör. Ja, skör var nog det allra bästa ordet jag kunde komma på just nu.

Efter skolan väntade jag ivrigt på att John skulle hämta mig. Han brukade alltid komma sent eftersom han tydligen börjat prioritera att ragga upp tjejer som precis börjat första året på Worford än att hämta sin sköra skolobekväma ensamma lillasyster. Ännu var det varmt ute och solen lyste emellan träden som gjorde sig gröna och synliga längst skolans entré. Jag kände mig ensam. Sist jag stod här var med Alexander. Det var dagen då sommarlovet började och vi väntade i ösregnet på en buss som skulle ta oss till hans farmor. Som vanligt, var vi bjudna på tårta och hon gav oss alltid komplimanger över hur stiligt klädda vi var. Vi gav alltid samma svar. – man får ju bara sommarlov en gång om året!
I fem år har vi haft den traditionen. Men nu verkade allt så förgäves. Jag log lite, mest för att jag saknade Alexanders konstiga farmor och mest för att det var en stor skräll att jag stod och tänkte på honom som om vi fortfarande var tillsammans.
John busvisslade.
- Syrran! Hoppas du inte väntat för länge, jag var tvungen att ta hand om lite första elever som börjat, du vet. Han skrattade, nästan lite för mycket. I alla fall för mitt humör just nu.
- Bara en halvtimme sen, du kan gottgöra mig med att dammsuga mitt rum. Jag hånlog mot honom.
- Oj! Den attityden har jag inte sett på mycket länge. Nå, hur var din dag?
Jag tänkte efter, antingen kunde jag ljuga och säga att den var strålande, eller så kunde jag vara fullt ärlig och säga att jag mött Alexanders blickar fem gånger, varit nära toaletterna för många gånger bara för att sätta mig där inne på ett nedklottrat toalettlock och sätta mig för att gråta, och skulle jag också inte kunna klämma in att min enda vän Jessica hellre stod och hånglade med nya Jason än att hjälpa sin vän i nöd?
- Den var helt okej.
Sådär! jag svarade något mittemellan.
- Skönt att höra. Vet du om mamma är hemma eller ska vi åka förbi KFC och käka lite kycklingvingar ”like old times”? Han log. Ibland var han snäll, ibland alltså.
- Gärna.

När vi kom hem var mamma i full gång med att städa. Hon brukade göra det, när hon var stressad. Hennes ögon lyste upp när vi klampade in i ytterdörren.
- Hur gick det idag gumman?! Hon sprang fram, nästintill rusade fram och kramade om mig. Mamma, varför bryr hon sig egentligen så mycket?
- Bra. Det gick bra. Jag skämdes, John visste ju ingenting alls om mig och Alexander. Och jag såg med en gång, hur hans ögon följde efter mig i ryggen på väg till mitt rum.
- Varför sa du ingenting? Han snörpte på munnen, bet sig i läppen sådär som han alltid gör när han inte förstår. Och jag skämdes ytterligare.
- Det finns ingenting att säga, han ville inte mer.
Det gjorde ont. Det gjorde så ont att plötsligt låta sig själv inse att man var ensam. Det gjorde så ont att se John stå där alldeles förundrande och bara stå och se på sin förstörda och hjärtbrustna lillasyster. Det gjorde så ont att höra orden eka i huvudet ” Han ville inte mer”.
Jag brast ut i gråt.

- Isabella, du är värd mycket bättre.
Han satte sig mittemot mig och höll mina händer, kollade rakt in i mina gråtsprängda ögon och sa likadant som exakt alla andra. Antingen hade alla rätt, eller så hade alla fel. Var jag värd bättre, eller vad jag bara så dålig att jag inte var värd någonting alls. Inte ens den som man älskade som mest.

Morgonen därpå storstädade jag mitt rum. De flesta lördagsmornar brukade jag tillägna i Alexanders säng, ihop kurad under täcket och höra hans småsyskon kolla på barnprogrammen som gick sådär tidigt på morgonen. Alexander brukade ha kokat kaffe, precis sådär som jag ville ha det. Två sockerbitar och en gnutta mjölk, sedan kom han upp med det i en stor kopp och pussade på mig tills jag slog upp ögonen.

Jag försökte ruska på huvudet, kanske det fanns en liten möjlighet att man kunde ruska på huvudet så mycket att man skakade runt alla bra minnen med det dåliga, så man fick en bättre inblick på vad som gick fel. Men jag kunde inte. Hur mycket jag än ruskade runt huvudet fick jag bara ont i det och slängde mig i sängen med en duns.
Jag försökte koka kaffe precis som Alexander och pussa mig själv på armarna, jag satte på teven och valde precis det barnprogrammet som hans syskon alltid kollade på, jag kurade ihop mig under täcket och fortsatte pussa mig själv på armarna och benen, för det var det enda stället jag nådde att pussa på. Tillslut började jag gråta, det var nästan skönt att gråta. Stora salta tårar rann ner för mina kinder och ner på kudden där hela mitt hår flutit ut på.

Och hur jag än torkade bort tårarna med handen så blev de bara fler och fler.