kajsalecander

Ledsen för så dålig uppdatering men de är full rulle hela dagarna nu innan lovet!
Imorgon ska jag till överby med E för att köpa julklappar till mammi, syster och självklart till min prins.
Sov sött!

Emma om Set the world on fire:
Har ni gjort slut?
Svar ; verkligen inte! detta var bara någon form av dikt om hur det var i början när vi träffades.
________________________________________________________

hej där vänner!

sov minst till kl halv tolv idag, vilket var jätte skönt. Det är så blåsigt och regnigt ute så det var bara mysigt att ligga under täcket och höra hur det riktigt knakar där utanför. 
Nu har jag precis gjort klart en liten powerpoint till min redovisning på onsdag, och sitter otåligt och väntar på att de sista 20 % av Gossip Girl säsong 3 ska laddas klart. Söndagsmys på hög nivå!

på min konfirmation fick jag ett fint pandorasmycke där man ska samla berlocker att sätta på. 
gick in på deras hemsida och hittade små fina dyra berlocker jag gärna vill ha i julklapp.. tycker det är kul att ha något att liksom "samla" på. 

så här ser mitt arband ut nu ; (och de andra bilderna är på önskade berlocker, varav den 2a är en symbol för Mars då jag är född) den 3e är i glas.

Du var varm, en aning sorgsen och kanske en aning fundersam. Jag ville krypa tätt intill, men skyllde på min dåliga tidsuppfattning. Stod och väntade vid din port, med magen ut och in. Kände dina läppar, smakade på ditt sätt att vara. Glömde av vad som kunde hända med mig därnäst. Drömde om dig olika nätter, flera nätter i rad och var en prinsessa. Sprudlade en helg och drack lite vin, smakade på oron. Oron att förlora det som snart skulle bli allt jag någonsin velat ha. Men hur ska man veta? När man är korkad, kär, förblindad och orolig för att tiden ska ta slut. Du var allt, och du är ännu mera nu.

Vad ska ja säga? Mjöligt värre.. Men kan man verkligen älska någon så mycket?

Din puls är mina andetag.

Korridorerna i skolan var alldeles för trånga. Folk trängdes och knuffades precis som när Topshop har jul-rea och där stod jag vid mitt skåp och såg ut som ett fån. Folk gick med böcker i händerna, stirrade på mig och log lite. Som om jag var alldeles för hjärtekrossad för att ens visa mig i skolan. Kanske var det så, men jag stod på mig. Rätade lite på ryggen, skruvade upp läppstiftet och drog några små korta drag. Små röda läppar, mest av allt önskade jag att jag kunde darra lite sådär med läpparna, som precis innan man ska bryta ut i gråt. Men jag kunde fortfarande inte gråta, hur jag än försökte.
Plötsligt slöt sig två armar omkring mig. Jag blundade och log. Kände igen doften mer än något annat. Underbara Jessica.
- Du anar inte vem jag nyss stötte på!
- Nej det anar jag inte, vem var det? Jag plockade ut mina böcker, rotade efter en någorlunda vass blyertspenna och vände mig mot henne.
- Jason! Jason Smith som gick här för två år sedan. Du skulle sett han! Så snygg.
Hon log med hela ansiktet. Precis på det där sättet bara Jessica kan göra när hon lagt in en ny stöt på en ny kille som börjat på Worford high school.
- Jason som flyttade till London, den Jason?
- Ja! Den Jason! Hon betonade ”den” med en himmelsk suck.
- Ska vi gå? Jessica krokade sin arm i min och tillsammans med alla andra 200 andra elever trängdes vi och knuffades vi framåt mot lektionssalarna. Det kändes kontigt att vara i skolan, efter en hel sommar då mycket hänt och verkligen att vara i skolan efter att ha blivit lämnad. Jag kände mig skör, inte allt för ledsen, utan mest skör. Ja, skör var nog det allra bästa ordet jag kunde komma på just nu.

Efter skolan väntade jag ivrigt på att John skulle hämta mig. Han brukade alltid komma sent eftersom han tydligen börjat prioritera att ragga upp tjejer som precis börjat första året på Worford än att hämta sin sköra skolobekväma ensamma lillasyster. Ännu var det varmt ute och solen lyste emellan träden som gjorde sig gröna och synliga längst skolans entré. Jag kände mig ensam. Sist jag stod här var med Alexander. Det var dagen då sommarlovet började och vi väntade i ösregnet på en buss som skulle ta oss till hans farmor. Som vanligt, var vi bjudna på tårta och hon gav oss alltid komplimanger över hur stiligt klädda vi var. Vi gav alltid samma svar. – man får ju bara sommarlov en gång om året!
I fem år har vi haft den traditionen. Men nu verkade allt så förgäves. Jag log lite, mest för att jag saknade Alexanders konstiga farmor och mest för att det var en stor skräll att jag stod och tänkte på honom som om vi fortfarande var tillsammans.
John busvisslade.
- Syrran! Hoppas du inte väntat för länge, jag var tvungen att ta hand om lite första elever som börjat, du vet. Han skrattade, nästan lite för mycket. I alla fall för mitt humör just nu.
- Bara en halvtimme sen, du kan gottgöra mig med att dammsuga mitt rum. Jag hånlog mot honom.
- Oj! Den attityden har jag inte sett på mycket länge. Nå, hur var din dag?
Jag tänkte efter, antingen kunde jag ljuga och säga att den var strålande, eller så kunde jag vara fullt ärlig och säga att jag mött Alexanders blickar fem gånger, varit nära toaletterna för många gånger bara för att sätta mig där inne på ett nedklottrat toalettlock och sätta mig för att gråta, och skulle jag också inte kunna klämma in att min enda vän Jessica hellre stod och hånglade med nya Jason än att hjälpa sin vän i nöd?
- Den var helt okej.
Sådär! jag svarade något mittemellan.
- Skönt att höra. Vet du om mamma är hemma eller ska vi åka förbi KFC och käka lite kycklingvingar ”like old times”? Han log. Ibland var han snäll, ibland alltså.
- Gärna.

När vi kom hem var mamma i full gång med att städa. Hon brukade göra det, när hon var stressad. Hennes ögon lyste upp när vi klampade in i ytterdörren.
- Hur gick det idag gumman?! Hon sprang fram, nästintill rusade fram och kramade om mig. Mamma, varför bryr hon sig egentligen så mycket?
- Bra. Det gick bra. Jag skämdes, John visste ju ingenting alls om mig och Alexander. Och jag såg med en gång, hur hans ögon följde efter mig i ryggen på väg till mitt rum.
- Varför sa du ingenting? Han snörpte på munnen, bet sig i läppen sådär som han alltid gör när han inte förstår. Och jag skämdes ytterligare.
- Det finns ingenting att säga, han ville inte mer.
Det gjorde ont. Det gjorde så ont att plötsligt låta sig själv inse att man var ensam. Det gjorde så ont att se John stå där alldeles förundrande och bara stå och se på sin förstörda och hjärtbrustna lillasyster. Det gjorde så ont att höra orden eka i huvudet ” Han ville inte mer”.
Jag brast ut i gråt.

- Isabella, du är värd mycket bättre.
Han satte sig mittemot mig och höll mina händer, kollade rakt in i mina gråtsprängda ögon och sa likadant som exakt alla andra. Antingen hade alla rätt, eller så hade alla fel. Var jag värd bättre, eller vad jag bara så dålig att jag inte var värd någonting alls. Inte ens den som man älskade som mest.

Morgonen därpå storstädade jag mitt rum. De flesta lördagsmornar brukade jag tillägna i Alexanders säng, ihop kurad under täcket och höra hans småsyskon kolla på barnprogrammen som gick sådär tidigt på morgonen. Alexander brukade ha kokat kaffe, precis sådär som jag ville ha det. Två sockerbitar och en gnutta mjölk, sedan kom han upp med det i en stor kopp och pussade på mig tills jag slog upp ögonen.

Jag försökte ruska på huvudet, kanske det fanns en liten möjlighet att man kunde ruska på huvudet så mycket att man skakade runt alla bra minnen med det dåliga, så man fick en bättre inblick på vad som gick fel. Men jag kunde inte. Hur mycket jag än ruskade runt huvudet fick jag bara ont i det och slängde mig i sängen med en duns.
Jag försökte koka kaffe precis som Alexander och pussa mig själv på armarna, jag satte på teven och valde precis det barnprogrammet som hans syskon alltid kollade på, jag kurade ihop mig under täcket och fortsatte pussa mig själv på armarna och benen, för det var det enda stället jag nådde att pussa på. Tillslut började jag gråta, det var nästan skönt att gråta. Stora salta tårar rann ner för mina kinder och ner på kudden där hela mitt hår flutit ut på.

Och hur jag än torkade bort tårarna med handen så blev de bara fler och fler.

Hanna a om Så rätt att du ska göra misstag, så att jag ser svart och vitt:
vilka i din klass är nominerade förutom duu??
btw, novellen kommer säkert vara bland de 3 bästa på hela skolan - den var gryyymmm!! :D:D

Svar : Jag, Rikard, Mattias , Erika, Frida, Sedan minns jag inte vilka mer.. tack så jätte mycket! :D

Elsa om How will i know:
Hej kajsa! eftersom alla frågar massa frågor tänkte jag också göra det! dock inteom ditt ex, shit vad jobbigt det måste va? men hur som helst, här kommer lite randomfrågor! :D

Hur gammal är du?
Vilken klass går du i?
Hur är du som person?
Hur lång är du?
Din favoritlåt, och varför?
Hmm.. kommer inte på något mer.. menmen, ha det bra!! :*

Svar ; vad roligt med lite frågor!
Jag är 15 år, går i 9an.
Jag är en väldigt känslig, musikalisk, oftast glad och lättroad tjej!
Jag är väldigt kort, närmare 156 cm
Min favoritlåt är Just like heaven med The cure, och varför vet jag inte, det är den låten som alltid får mig att må bra även om jag inte gör det och jag har haft den som min favoritlåt väldigt väldigt längre.

Min pojke ; världens underbaraste, överraskar en med komplimanger när som, värmer en när man fryser, gör en glad när man egentligen inte är det, har världens finaste leende och världens roligaste skratt, visar upp en för hela världen att jag är hans, kysser mig på halsen och säger att han älskar mig, ät världens snyggaste enligt mig, vet exakt hur jag vill ha mitt kaffe/te (2 sockerbitar & lite mjölk), han kan läsa mig som en bok och vet saker inte ens jag vet om mig själv. Min pojke, Tobias christoffersson, enligt mig världens finaste människa, inuti och utanpå <3

Anonym om Perhaps:
Vart kommer den mörkblå stickade tröjan ifrån? :)
Svar ; den är från Hoolebrok butiken på Smögen, men butikerna finns lite här och var! 

ebbaaaa om Det står skrivet i pannan att när man släcker en ångest väcker man en annan:
Vad jobbar dina föräldrar med? :D
svar ; mamma är personlig bankman och pappa är förtillfället arbetslös!

erika om Another day for you and me in paradise, but think twice.:
varför ska alla ta upp saker om ditt ex ?? Och få för säg att du saknar han,
Vad har de med din blogg o göra ens!
svar ; precis! verkar som om vissa saknar pontus mer än jag ;)

Hej på er snyggingar. 
Kom nyss hem från låtskrivarkursen och det var riktigt trevligt faktiskt. Nu ska jag sätta på lite go musik såsom Laleh, Lasse W, Håkan och Florence Valentin och städa lite på rummet, denna veckan går rysligt fort och som vanligt taggar vi helgen!

jonna om Fortsättning på det jag sitter och skriver ; fortfarande för dom som orkar!:
skriver du om dig själv o din gamla pojkvän ?
Svar ; nej nej, verkligen inte, allt är påhitt :)

Daria om Another day for you and me in paradise, but think twice.:
Saknar du inte Pontus ibland? Med tanke på att han varit din första kärlek? :) Fin blogg, skulle dock varit lite roligare med lite mer bilder! :D
Svar ; verkar som om ni läsare saknar pontus mer än jag ! haha, nej jag saknar han inte mer än något annat än vänskapligt! och min kamera är ju inne på lagning det är därför bloggen ser usel ut just nu..

Alexandra om Fortsättning på det jag sitter och skriver ; fortfarande för dom som orkar!:
sjukt bra!
Svar ; tack!!

Förlåt för min dåliga vistelse här på bloggen men har bara lagt den åt sidan lite då jag gjort lite annat.
Måste försöka hitta någon form av kamera så jag kan lägga in mer bilder åt er, (blogg.se app till iphonen strular riktgit mkt) , tills dess får ni väll hålla er i kragen ett tag till. 

Anonym om In the air tonight:
Men hey, vilken min blogg! Hur gör du för att ha så fin hy, förresten?:)
Svar ; förr åt jag mycket vitamin B5 tabletter men nu blir det knappt 1 om dagen, men försöker äta dom när jag kommer ihåg (tabletter som är bra för hyn) men annars så tvättar jag ansiktet med Neutrogena och andra produkter som Cliniq m.m , varje kväll och är noga att ta bort sminket m.m! :) 

har precis varit och käkat hos farfar och nu blri det att mysa ner i sängen och kolla några avsnitt av gossip girl och tagga skola imorn, elleeeer? 

Men han ringer inte. Jag sitter som en besatt och stirrar på telefonen. Hela dagen, sitter jag och kollar på den. Ibland går jag och hämtar godis ur ett urgammalt påskägg som legat i skåpet i minst ett halvår. Ibland måste jag springa till toaletten och titta mig i spegeln, utifall att han knackar på dörren istället. Ibland ger jag upp, men än så länge, sitter jag och kollar på telefonen. Varför ringer han inte? Varför ringer han inte och säger att han ångrar sig, att jag är det bästa han vet, att vi ska försöka igen och att allt blir som förut?
Jag suckar. Kupar händerna och lutar huvudet emot dem. Försöker kränga fram några tårar igen, men det kommer inga. Total ger upp, går mot sängen. Och slocknar.

När jag vaknar igen har mamma kommit hem. Hon visslar, jätteglatt. Jag önskade jag kunde göra detsamma, men jag ligger alldeles dödligt stilla och kollar upp i taket igen. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag bara stå där, helt knäpptyst när han stod och rent ut sagt lämnade mig. ”Jag tror vi växt ifrån varandra”. Hur kan man växa ifrån varandra när man faktiskt växt upp med varandra i fem år. När man delat samma intressen, haft samma vänner, haft samma groteska humor, älskat med varandra, gått hand i hand genom höstlövsfall, köpt godis och gråtit ihop till sorgliga filmer, stått ut med varandra i vått och torrt.
Jag fattar det inte. Ska jag behöva ta död på mig själv?
” Här vilar Isabella Jefferson, dumpad av sitt livs kärlek”
Ungefär så hade det nog stått på min gravsten. Tänk om han inte ens skulle besöka min grav!
Jag vände mig om, drämde knytnäven i väggen och somnade om.

Alarmet surrade och ekade högt i hela rummet. Jag ville inte ens försöka öppna ögonen. Idag var en ny dag och det betydde att jag var tvungen att gå till skolan, möta alla blickar och torteras hela dagen av frågor om vad, varför och hur. Idag var idag jag säkerligen kommer möta hans blick sedan två dagar tillbaka då han stod och höll mina vintertorra händer och sa att det inte fungerade mer.
Jag gäspade. Försökte le i spegeln. Men istället möttes jag av en spegelbild med glansiga bruna ögon, mitt bruna hår var trassligt av allt sängliggande och ska man vara exakt såg jag ut som om jag nyss kommit hem ifrån psyksjukhuset. Men ändå; jag har all rätt till att se snygg ut idag, jag menar, utifall Alexander ångrat sig.

Frukosten smakade illa och med trött mascara täckta ögon satt jag och petade i yoghurten.

- Lilla gumman, du måste försöka få i dig något! Mamma kom in i köket.
- Jag har redan fått i mig massor.
- Den ser ju helt orörd ut, säkert att du inte vill stanna hemma idag också?
- Nej! Svarade jag snabbt och plockade undan alltsammans och gick iväg mot hallen.
Mamma var hack i häl.
- Gumman det ordnar sig ska du se, du behöver ju inte svara om någon frågar.
- Nähä? Så jag ska stå där och låtsas att jag blivit invalid och inte svara när de står rakt framför ögonen på mig och frågar varför jag blev dumpad. Ska jag det menar du? Jag röt till, kanske en aning hårt men hon kunde väll ändå förstå, eller var det för mycket begärt?

- Ibland behöver man inte dela med sig av allt.
Mamma nickade åt mig, gav ett stelt leende och gick iväg.

Hon hade rätt. Hon har alltid rätt. Men tänk om det var som jag var rädd att det skulle vara? Att alla förväntar sig någon lång tragisk historia, med bråk och långa mörka diskussioner, sådant som alltid var med i filmer. Egentligen var det ju ett vanligt och moget sätt att bryta upp på. Egentligen; måste jag sluta jämföra allt med filmer.

Vad tror ni om detta ;

Kan här med berätta att jag här i Linköping hittat och köpt en klänning jag ska ha på Nobell, eftersom jag skickade tbx den från Nelly.com . Så nu har jag en och den är både annorlunda och lite egen sisådär och jag tror det kommer bli jättebra! :)denna får ni se när jag kmr hem(tror jag) köpte också en kornblå stickad tröja och en liten present till min prins . Kommer hem imorgon, puss på er!

Påväg till Linköping nu! Satt o gjorde lite få tidsinställda så de e det jag kan bjussa på i helgen! Vet att ni älskar mig. Xoxo, gossip girl. Säh!