kajsalecander

Det gör lite, men bara lite ont i mig när jag ser små barn leka för fullt på klätterställningar när jag är påväg till skolan. Att se de små liven springa allt va de kan för att hinna först till gungorna, för att få den bästa platsen för att resa till stjärnorna på. Det gör lite ont, men bara lite, att veta att om några år kommer dom stå som tonåringar gör, gråta så mycket tills tröjärmarna är snoriga och randiga, och att de snart kommer få veta hur det känns att få sitt hjärta utslitet och stampat på. Hur dom kommer ligga i 90 grader och spy upp något surt och starkt som dom druckit endast för att få sin själ hel igen, och hur dom kommer tycka att livet är underbart bara för att man hör sin favoritlåt. Hur de små liven kommer snubbla runt och leta efter bekräftelse, få hårfönsutskällningar av föräldrar och vänner som enligt dem själva aldrig förstår. Hur de kommer begrava sig i kuddar och låtsas som om de inte finns, precis som de lekt kurragömma som små. 
För man måste bära sin sorg i armarna, man måste bära en rymd på axlarna när man är 16 och lite för ung för allt men ändå känner sig lite för gammal för att springa allt man har till gungställningen och sikta mot stjärnorna. 
Ändå ; är det de man vill göra mest av allt. 
Det gör lite ont att vara tonåring, men bara lite.