//fortsättning på skriverier//

På morgonen vaknade jag utav att täcket ramlat ner på golvet och jag låg ihop kurad och frusen i sängen. Mitt hår flöt över hela kudden, och min panna var våt. Jag brukade vakna av att jag kallsvettades, väldigt ofta nu för tiden. Men varje gång jag funderade på vad jag egentligen drömt, mindes jag aldrig vad det var. Jag drog upp täcket, det jobbigaste lyftet man kan göra på söndagsmornar. Sedan kom jag på mig själv att jag stängde av mobilen igår kväll, och att det kanske fanns en liten liten möjlighet att Anton skrivit något sms om just varför han inte kunde komma igår. För jag låg ju faktiskt ensam här i sängen, om han inte ramlat ner på golvet. Och det hade han ju inte.
Jag tryckte igång mobilen, höll den långt ifrån mig varav jag blev bländad av displayens ljus. Så kom det. ”Älsklingen” lyste upp på hela skärmen och jag tryckte upp ett sms.
”Förlåt älskling, jag kunde inte komma igår och förlåt för att jag inte hörde av mig, men vi ses ju på tisdag! Godnatt” Smset var skickat klockan 03.00 och jag undrade vad han ens gjorde uppe så sent. Orkade inte lägga energi på det, jag svarade ett kort ”okej” och sedan la jag mobilen så långt ner under kudden det bara gick. Bara för att. Bara för att jag i alla fall låg och väntade på honom i min säng som jag lovade honom igår. Bara för att jag kunde hålla saker jag lovat. Jag blev så arg, det kokade nästan i mig. En rusning av blod trycktes upp i hela huvudet och så kom den där typiska migränen och illamåendet, den där sammandragningen mellan nerverna från tårna till fingertopparna, när man ångrar det man precis gjort och känner ångest och skuld för att man i några sekunder blivit så arg på den man älskar som mest. Den där känslan, som jag så många gånger fruktat och som jag så många gånger känt. Nu kom den igen, men lite mer överraskande än förut.
Plötsligt knackade det på fönstret.

 

”Du kan väll lugna ner dig lite älskling?”
”Nej det kan jag inte, jag är så fruktansvärt arg för att du bara skiter i mig, det är som om du precis pissat på mig i ansiktet och jag fortfarande kan känna den där doften. ” Jag röt åt han.
”Ska du skrika på mig nu igen också?” Han började bli arg han med.
”Nej, inte den här gången, jag är trött på att skrika, jag är trött på att vara den som bryr sig, har du ens tänkt på tisdagen, vad hade du tänkt vi skulle göra, bråka med varandra?”
”Självklart inte, jag hade tänkt vi skulle umgås, som vanligt” Han kollade på mig med sina fina ögon, hans fina bruna ögon. Men jag fick inte ge mig, jag tänkte inte låta han vinna det här.
”De senaste gångerna vi umgåtts har vi bråkat eller så har vi bestämt att vi ska umgås och sedan har du inte dykt upp i alla fall, det finns alltid något som går före” Jag betonade umgås, jag hatade det uttrycket, eftersom han alltid använder det och struntade i att fullfölja det.

Han kollade på mig, tog mina händer och sa.
”Hur vill du ha det då?”
” Vadå vill ha det”
” Ja, om jag är så dum hela tiden, hur vill du göra?” Han höll hårt i mina iskalla händer, nästan nöp i dom. Försökte trycka ut några små svar ur min bleka mun.
” Vadå vill göra, jag vill vara med dig det är det enda jag vill.” Jag såg på honom och granskade honom, hela jag var förvirrad, vad skulle ske? Vad är han ute efter?
”Vill du verkligen vara med någon som gör dig ledsen?”
Han pausade, men hans mun tydde att han skulle säga något mer.
” Jag menar, jag vill inte att du ska vara ledsen men de senaste veckorna verkar det som om det enda jag kan få ut av dig, vill du verkligen vara med mig då undrar jag?”
” Jag vill vara med dig, hela tiden vill jag vara med dig, jag vill vara med dig när jag inte kan vara med dig eller inte får vara med dig, jag vill vara med dig när jag är med dig och jag vill vara med dig när jag inte kan få vara med dig för att jag inte finns längre! Räcker det?!” Jag nästan skrek åt honom.
” Nu skriker du igen, ser du? Vi kommer ingen vart med det här Melina!” Han skrek tillbaka.
Sedan släppte han mina händer, eller mer i en kastande gest. Som om dom inte var mina.
Han fnös till, öppnade dörren och smällde den hårt.
Jag satt kvar länge och kollade på dörren, utifall han skulle öppna den igen och säga vad han ville, vad han ville få ut med det här. Men dörren öppnades inte. Och i just den långa ödsliga sekunden, förstod jag hur det kändes att plötsligt glida ifrån någon. Glida ifrån någon så mycket, att man knappt kan andas, att man knappt vem man själv är.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0