kajsalecander

För snart två år sedan var ja en så ihopskrumpen och obetydelse sak. En sak folk bara var med, för att rädda sig själva. Jag visste det, jag visste det hela tiden att mitt hjärta skulle bli trampat på. Jag brydde mig inte så mycket, var mest glad för att ha någon, även om det var på gott och ont. För hur förälskad och förblindad man än är, hur blåa ögon man än har och hur tårfyllda de kan bli ibland, så räddar man alltid sig själv på något vis. Och min rädding var den där killen. Den där killen som på något sätt alltid sa fel saker, alltid sårade en på alla sätt och vis, den där killen vars hjärta kunde jämföras med en kall och askgrå sten. Den där killen som stampade på alla i hans väg utan någon fruktan av att en dag förlora alla. Hur många gånger någon än sa att "det är dags nu, säg farväl" så hittade jag alltid något att stanna kvar hos. Om det var de där kalla och sträva kyssarna, eller sveken och viljan att aldrig ge upp,  det visste jag inte. Så kom den dag som jag nästan väntat på. Den dagen då han befriade mig som sin räddare, så jag kunde växa lite till i mig själv, bli lite känslosammare, bli lite mer ledsen och gjorde att jag idag kan skilja på kärlek och ovishet. Den dagen gjorde mig så mycket starkare, och den dagen formade min kärlek som jag idag kan ge. Jag vet var det gör ont i en kropp, vet var nålarna kan sätta sig, vad och vilket man inte säger och hur man beter sig för att få en person att älska en tillbaka. Jag är så glad att jag fick en total käftsmäll av den här killen, så jag ramlade och slog huvudet bakåt. Hur många sömnlösa nätter och tårar jag än brände på den här killen.
För just i den smällen, insåg jag att min kärlek förtjänar den bästa.För är det inte det kärlek går ut på? Att känna värme och välbehag och kunna ge kärlek och få tillbaka kärlek. Inte det där egoistiska, sårande attityden. Utan att faktiskt veta att någon älskar en. Det vet jag idag, men hade jag aldrig fått den där smällen och det där ultimatumet, så hade jag nog aldrig ens vetat vad kärlek är för något, och det mina vänner, det vet jag nu är det sorgligaste man inte kan veta.