kajsalecander

Varför svarar han inte? Exakt vad är det som är så svårt, att ta upp sin mobil, kolla på displayen, se vem som ringt och snabbt ringa upp. Jag kunde bara inte förstå det. Själv, hade jag suttit i snart en lång svältande timma och stirrat rakt in i displayen, utifall han bara skulle få den där enkla tanken att bara svara. Jag var inte direkt svältande på mat, utan svältande i och med att för varje minut som gick kändes det som om min värdighet och min tillit bara försvann ifrån mig. Som ett sjunkande skepp.

Så här satt jag. Jag kunde bara inte förstå det, hur jag gång på gång gick på de där enkla snacket bara en kille kan sköta. ” det är okej, jag ringer dig senare” eller ”jag lovar att vi kan ses sen, det sa vi ju, eller hur?” eller varför inte ”älskling du är bäst, vi ses sen” ? Det fanns många jag hört nu, men när gick alla lögnerna till den där tröskeln, till smärtgränsen inuti mig, där jag bara sa ifrån.
Jag vet inte hur många gånger jag frågat mig själv det, eller hur många gånger jag tänkt säga ifrån men aldrig fått ur mig orden ändå, och när vi ändå pratar om det, hur många gånger jag verkligen sagt ifrån men allting blivit vänt till mitt egna fel.

Vi hade varit tillsammans ett bra tag, om man ska vara exakt så hade det varit vi två i snart ett helt år. Väldigt snart, snarare på tisdag, och idag var det lördag. De senaste veckorna hade det varit som om vi båda bara räknat ner dagarna, försökt hålla ut för varje dag som gick och bara väntat på att dagen D skulle komma. Då jag och han, mitt livs första kärlek, hade spenderat 365 dagar ihop.

En gång sa Anton att vi kanske höll på att glida isär. När han nämnde det ordet gled hela jag isär. Mina ben skakade, min läpp darrade oavbrutet, mina ögon fylldes med tårar på en sekund. Jag trodde det var då det skulle ske, då han inom några millisekunder tänkte be mig sluta hoppas, att han skulle lämna mig för gott. Jag minns att vi stod där ganska länge, han pratade om saker men jag kunde inte lyssna, det var bara en sak som hördes i mitt huvud och det var mina egna tankar. Hur fan kan man glida ifrån varandra när man praktiskt taget stått så nära varandra som möjligt, i flera hundra dagar. Jag minns att jag såg på Anton, och jag sa :
- Men jag är inte redo för det än.
Han svarade - Det är inte jag heller älskling, inte jag heller.
Anton kysste mig, och sedan pratade vi inte mer om saken. Men jag visste eller vet fortfarande inte om han verkligen menade det. Kanske han var redo, han kanske alltid varit redo, men att han aldrig vågade se mig bryta ihop.

Det var just dessa tankar som svepte över mig när jag satt där med mobilen i handen, klockan var mycket, och han hade lovat som så många gånger att vi skulle ses. Att han skulle komma upp till mig, att han skulle ringa på dörrklockan och le, att vi skulle vara ihop just idag. Jag satt bara här, jag visste att han inte skulle komma, jag visste att han inte skulle höra av sig fören allt var för sent. Jag hade till och med gått på den där dumma lögnen en gång till. Hur kunde jag? Hur kunde jag göra så mot mig själv? Var det inte förra gången både jag och han lovade att det skulle vara slut på sånt här.
Ville han inte mer? Och vad gör han egentligen? Jag vågade inte fundera mer på det. Jag stängde fönstret, drog av mig hans t-shirt och kröp ner i sängen. Sedan stängde jag av mobilen. Jag hade fått nog.