kajsalecander

Ni vet den där känslan när man är helt bortdomnad i hela kroppen, munnen kan knappt röra sig, armarna liksom ligger längst sidorna och man har svårt att ens lyfta fötterna. Den där domnande och förlamade känslan i hela kroppen när man druckit något starkt och brännande för att bota sin egen själ. För att man inte vågat se genom fingrarna, inte vågat fronta av ljuset eller ens våga bära sitt eget omtumlande och hjärteskärande huvud längre. 
Den där känslan när man gör vad som helst för en kyss, en varm och öm kyss, även om man inte ens kan besvara den. Det krampar i fingrarna, man är varm, klibbigt varm av det instängda blodruset man har i hela kroppen. 
Det där sveket plötsligt hjärtat plötsligt gjorde, som att lämna sin biljett över till någon annan.. " här, du vann, ta mitt hjärta och åk långt härifrån". Den där unkna känslan av att inte räcka till. Orättvisheternas konung, och till och med det rödaste hjärtat ser blodigt på en tillbaka. Kriget är över, ta din flaska och gå.  När ska man kunna se på sig själv i spegel och veta att det där bleka ansiktet faktiskt kommer att le igen. När ska de där ögonen se tillbaka på någon annan och våga kasta sig rakt ut igen? För det är ett hopplöst fall, ett långt piskande och stramande fall. Fast i universum. Borta i rymden. Långt bort som fan med hjärtat, var tog det vägen? Vart fan tog du vägen? Hopplöst kan kännas evigt, och många hjärtan kommer blöda genom livet. Många bitar kanske tappas bort, några hittas igen, några försvinner för gott. Men nya bitar brusas upp, gör livet en aning lättre, hjärtat blir varmt och ömt igen efter sin blodiga strid. För om sår kan läka och hjärtan kan brista lika hårt igen, trofan att du kan ramla och sedan ställa dig upp igen.