kajsalecander

I can feel a hot one taking me down, for a moment i can feel the force

Vi går några varv runt kvarteret, och jag räknar höstlöv på marken. Det är kyligt ute, kallt som i stenhus och vi båda kränger våra tunna sommarjackor runt oss för att försöka intala oss själva att hösten faktiskt är här. Du säger att det blivit mörkt på sistonde, och jag undrar om det är en metafor för oss två.

Några enstaka par passerar oss och de håller i hand, men inte vi. Vi har händerna i fickorna för jag är trött på att försöka vagga händerna i takt när vi går, det har aldrig fungerat. 

Jag ser på dig, vi har stannat upp och pratar om saker som måste ändras, saker som ska få oss att må bra igen efter en lång, oväntat komplicerad sommar. Du håller om mig, vi lovar att det ska bli någon form av ändring, någon form av kvalite. Jag kramar din hand, den här gången tänker jag inte släppa den. Jag vill inte vara isär mer. 

Jag intalar mig själv : även om två själar inte kan gå i takt eller hålla hand, kan dom fortfarande passa ihop lika bra som pusselbitar. 

Du håller om mig hårt, viskar förlåt för att vi varit så frånvarande, att vi kan om vi vill. Och när sista lövet är räknat på marken förstår jag att det också är det sista komplicerade för oss två, vi kommer klara det.

För likaså som ett löv kan falla och vissna ett tag, kommer det växa ut ett nytt, grönare och livfullare än någonsin: Så också vi. 

 

Manchester Orchestra – I Can Feel A Hot One