//When tears stream down your face//

Jag kan knappt räkna det antal gångerna då jag legat med huvudet nere i kudden, skrikit allt var jag kan i en blöt jävla äcklig kudde och tryckt mig mot den som om den var den enda som kunde rädda en liten skör, rädd, vilsen och ihoptryckt Kajsa. Jag kan inte heller räkna till de gånger då jag satt mig på golvet på skoltoan, hemma, någon helt annan stans, med darrande underläpp och skakig i hela kroppen för att allting känns så jävla obegripligt och orättvist, men mest den där förvirrande tanken som flyger likt flipperspel inuti huvudet : Hur fan blev det såhär?

Men jag kan säga er, att jag inte heller kan räkna till hur många gånger jag kastat den där kudden åt helvete, gråtit de tårar jag tillslut måste klämma ut för att det knappt finns något kvar mer, och ställt mig upp, rätat på ryggen och sagt : Nu får det vara nog.
För man måste sätta sin gräns. Man kan inte ligga och bli ett russin i någon annans känslor, problem eller för att man är helt rent ut sagt är hjärtekrossad och förgråten, för hur jobbigt allting känns så kommer det en dag då man sätter stopp, eller mest kroppen och hjärnan, hjärtat ligger lite efter men det kommer den dag då man kommer över alltihopa. Ett klokt visdomsord som jag tycker stämmer in 100 % är : ” det är i motgång det går framåt” och det är så jävla sant. För när jag väl tagit mig upp en liten bit och känner att jag inte kan gråta mera, så brukar det oftast bli bättre. Man växer lite till varje dag och tillslut är man över alltihopa och som en ny strålande och glänsande person. Visst, det förflutna kan komma förbi och gnaga lite men visst har vi alla lite skavanker ändå? Men dessa viftar vi bort, och låter dom passera, och likaså ska man agera när det händer igen. Jag säger inte att jag kan allting hur man kommer över en person, hur man går vidare i livet efter att någonting traumatiskt hänt, men jag har varit med om en del och jag har själv lärt mig hur just jag hanterar saker för att sedan gå vidare och kunna må bättre än någonsin. Vad du själv kan göra, är att sätta din gräns. NU får det vara nog. Hitta något som tar annan tid, lyssna på den där musiken du glömt fanns, hitta en slags distraktion på din sorg. Du kanske hanterar den bäst i sängen med en bok, eller kanske skriver allt du känner på en stor lång lapp och sedan bränner upp den. För mig hjälper det ofta att skriva allt jag känner för stunden, skriva av mig ilskan och den vilsna känslan, och dessutom får jag ur mig allting så inte en vän eller pojkvän får ta de smällarna. Man får vara deppig, man får gråta, man får ligga inne en hel dag och stirra in i väggen, det är okej, det är aldrig någon som sagt att det inte är okej. Man kan inte stå på benen jämt, det kan nog ingen. Ibland rasar man ihop, gör misstag, blir lämnad i gropar som känns meningslösa och alltför jobbiga att klättra sig upp för. Men sätt din gräns, sätt din gräns att nu får det vara nog. Stå på dig själv, visa att du kan fan i mig ta dig till den mållinjen då du mår som bäst. Man får ta det i intervaller, man springer lite, stannar och pausar och går, springer lite till, stannar och andas in allting och känner på det hela, framförallt funderar om hur fort det egentligen kommer gå innan man är på mållinjen. För vissa går det fort, för andra långsamt, för visst är det så, att vi alla springer olika fort? Men en sak som är säker är, du kommer alltid komma dit. Hur lång tid det än tar. Det låter ofattbart, kanske en aning lite för lätt, men jag lovar dig. Kan jag så kan du, och kan alla andra så kan också du. Du är stark, torka bort tårarna, vänd kinden till sorgen. För en dag är du i mål, och det är nog den bästa känslan av allting. Du kommer må så mycket bättre, som om ingenting står över dig. Och den känslan, är värd att kämpa för.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0