-

Det är någonting med att ligga och lyssna på trädtopparna och vinden som rör vid dem. Kanske för att de påminner om oss. Hur vinden och känslor kan svalka och svalna, något som en gång varit så varmt av kärlek och solsken. Hur löv, likt hjärtan kan falla när man inte riktigt orkar hålla ut. Och hur stammen av iskallt blod och vener, plötsligt låter sitt sina löv släppas för sitt eget bästa. Men ändå håller man kvar. För när löven faller, hösten kommer och allt blir lite kallare, kommer det alltid finnas lite blod och värme kvar. När vintern kommer, kommer det svida lite mer, men mindre när vårens första nya blad slår ut. Ny-förälskelser bara du och jag kan se. Och när vi minst anar det är vi där igen. Tätt intill varandra åter igen, varma och upplysta av solsken och kärlek. Det kanske kommer en sval vind, men vad gör det när vi har varandra. Du, jag och trädtopparna.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0