kajsalecander

Septembernatt.

Han huttrade till. Vanligtvis brukar det i september komma lite sensommarvärme men i år blev det bara kallare för var dag som gick. Han slöt filten om sig, zappade mellan de olika kanalerna i hopp om att hitta något att somna till. Han hade haft så svårt att sova om nätterna. Han visste så väl att det var jobb tidigt i morgon. Ändå satt han där, en sen septembernatt, invirad i en kornblå yllefilt tillsammans med teven.

Han hade precis hittat ett någorlunda program på teven att se, då någonting avbröt honom. Det var ett underligt ljud. Dova ljud lät från hallen och kontoret. Det lät som en andning, en tung lång andning. Han rös till och makade sig längre upp i soffan. Måtte det inte vara någon mer i huset.
Då kom ljuden igen. Den här gången tydligare. Hundra tankar flög igenom hans huvud, tänk om det var en inbrottstjuv? På väg in mot hans kontor, säkert för att ta familjens gemensamma datorer, kameror och annat värdefullt. Han uteslöt inte tanken, och gick med gelé-darrande ben mot köket. Tyst som en mus, tassade han fram till kökslådorna.

Han drog fram den största kniv han kunde se. En present från svärmor för mycket längesen. Tänk, om han var tvungen att använda svärmors present som vapen. Det här kunde sluta illa, hann han tänka.
Ljuden blev högre och uppriktigare ju närmare kontoret han kom. Hårda andningar och pustningar. Både ifrån honom och ljuden. Liksom ett svårt astmaanfall lät ljuden, som om det knappt fanns någon luft att hämta. Han höll ett hårt tag om kniven. Smög ännu närmare kontoret, då han plötsligt råkade sparka till något.
Kras.

Paniken yrade. Nu var han säkerligen upptäckt. Nu kommer mördaren eller tjuven troligen emot honom och vem vet vad han gör. Svetten rann sakta ner från hans panna. Han stod som förstelnad mot väggen och försökte att se så osynlig ut som möjligt. Vad tänkte han på? Det var ju självklart att mannen i kontoret hörde kraset av flaskan.
Han stod tyst i några minuter.
Men då, upphörde ljuden plötsligt igen. Rädslan kröp från tårna upp i nacken på honom. Mannen måste vara väldigt muskulös och skicklig, som inte bryr sig om att någon upptäckt honom, tänkte han och tog några ytterligare steg framåt.  
Ljuden tycktes aldrig försvinna. De tunga andningarna lät nästan som de han bara sett på skräckfilm. Hur någon andas bakom sitt offer innan den griper tag och dödar det plågsamt.

Nej, nu hade han fått nog. Det är nu eller aldrig. Antingen får han lida och höra hur hans ägodelar bara försvinner ifrån honom, eller, så får han slå ner den okända rösten och ringa polisen, någon form av hjälp. För detta började bli läskigare och läskigare.
Han tog några snabba och tysta steg mot kontoret, öppnade försiktigt dörren på glänt och kikade in med ena ögat. Mörkt. Alldeles för mörkt. De tunga andetagen fortsatte. Det är någon där inne, det måste vara någon där inne. Ljuden var ju som starkast här.
Han steg in, och med darrande hand letade han efter ljusknappen. Han bet sig i tungan och fattade tag om knappen. Kontoret tändes upp. Han var beredd på det värsta, kniven hade han hårt i handen, som om det var den enda räddningen.
Plötsligt insåg han, det var ingen i rummet. Hur han än kollade sig runt, såg allting ut som vanligt. Men när ljuden fortsatte, ryckte han till som aldrig förr. Då såg han. Datorn.
Den nyinstallerade skärmsläckaren han installerade imorse. Animerade fiskar som simmade runt, och ett format cyklopglas en dykare som andades tungt genom tubgas.  Andningarna fortsatte. Det var som fan, tänkte han. Han rörde på musen. Stängde av datorn, den här gången på riktigt. Tystnad.