kajsalecander

Är det så, att ju äldre vi blir? Desto nöjdare blir vi? Inte just det med schampoo, utan allt som allt? 
Kanske är det så att man nöjer sig mer o mer ju äldre man blir. 
Jag är nog sådan tror jag. När det gäller kärlek så var jag allt kräsnare för ett årsedan, medans nu, då jag nästan bara går på insidan. Visst, jag har vissa krav på en kille men det är ändå insidan som går först. 
Kanske fungerar vi alla så, att ju äldre vi blir, desto mer tar man vara på livet och lägger småsaker åt sidan. Vissa saker som var viktiga för några årsedan, är inte alls lika viktiga nu. 
Jag vet inte hur ni funkar, men finns det inte något samtycke i detta ?
Jag syftar inte på schampoo som sagt, men när de här farbröderna stod där och diskuterade att det fanns så mycket att välja på, och att man ändå inte behövde så mycket. Så finns det mycket sanning i det där. Man behöver inte allt, man behöver inte världens snyggaste kille för att må bra. Man behöver inte sprillans nya datorn för att vara lycklig. Kanske räcker det med att få något, som är enligt en själv näst intill lika bra. För alla har vi olika åsikter om saker, inte sant? Min morfar vad glad över att ens ha en telefon, han behövde den knappt, men han var nöjd med att bara ha en. Hade han dock varit 16 år, kanske han velat ha en i nyare modell. Men han valde en tegelsten med stora hårda knappar och en liten display. Han var lika nöjd för det. Förstår ni syftet?

Jag tror, att vi avstår från saker ju äldre vi blir. Vi är rädda för att vara alldeles för kräsna och tar något som känns tryggt och minst lika bra. Vi lär oss av våra gamla misstag, vi ser inte ner på det vi gjort men vi går vidare med ett klokare fotfäste. Vi blir nöjdare med tiden. 
Jag själv gick jag sedan småskrattande åt det andra hållet med en schampoo flaska för färgat hår. Och kände mig nog minst lika nöjd som farbröderna. Frågan jag ställde mig sedan var ; kommer jag bli som dem? 

Är detta alldeles för abstrakt eller är jag rätt spår med tankarna? Vad tycker ni?